kommaterar

Vet ni vad jag älskar? Kommatecken. Alla mina gamla svensklärare kan gladeligen intyga att detta är en stark och ihållande kärlek då jag mer än en gång fått kommentaren "kommatera mindre!" på uppsatser och liknande. Men det är något med kommatecken som tilltalar mig på en liksom djup, symbolisk nivå. Det är som en liten andningspaus i texten men inte lika avslutande som en punkt. Det blir som ett litet löfte om att det inte är slut här, utan att det kommer mer om en liten stund.
   Nu när det bara är ett par dagar kvar (hjälp imorgon är min sista helt "lediga" dag i och med att jag ska till jobbet och skriva på papper osv på måndag samt måste städa och packa) har jag börjat se de här månaderna mer och mer som ett kommatecken i mitt liv i Vässlan. En kort paus från verkligheten men ett löfte om att det kommer mer om en liten stund. Och när timmarna tickar iväg här börjar jag tänka att kanske sätter jag inte punkt för Barcelona på tisdag, kanske är det bara ytterligare ett kommatecken av många i mitt liv. (Kanske är det här ett sätt att hantera att jag inte tycker att det är speciellt kalas att säga hejdå, man skulle kunna säga att jag hatar det också, om man nu vill tala klarspråk) Men oavsett så vill jag gärna tro att jag kommer tillbaka hit, och inte bara på en weekendresa utan något längre än så. Det finns så mycket kvar att göra och se och upptäcka här, men det är dags för mig att åka hem nu och det har jag trots allt valt själv, och det känns helt rätt.
   Så jag spenderar dagarna med att säga hejdå till stan på alla möjliga sätt, sola, mata duvorna på placa Catalunya, trängas med turister på Ramblan (och fråga mig själv varför åh varför jag tog den vägen hem) promenera runt på smågator, göra mitt bästa för att tappa bort mig men lyckas hitta hem, besöka shoppingcenter (vilken eufori! Gick runt helt vilsen in och ut ur affärer för första gången sen jag kom hit)hänger på Rolandos bar med Marina och Rencel och massa andra saker som ska få mig att komma ihåg allt. Komma ihåg mitt Barcelona, och jag tror att jag lyckas, det finns så mycket som trängs i minnesarkivet nu och jag älskar det.
   I förrgår var det Kataloniens nationaldag och det var människor precis överallt, och nästan alla hade antingen röda eller gula tröjor på sig. Längs med Gran Via stod (vad jag tänkte var) tusentals människor och manifesterade för ett självständigt Katalonien, enligt the Guardian var 1,8 miljoner (MILJONER) människor på plats, och mitt bland dem gick jag. Förstår ni? En komma åtta miljoner människor står längs med en gata och ropar, sjunger, dansar, firar och manifesterar. Det var helt makalöst.
   Nu ska jag laga mat och fortsätta packa ner saker jag inte behöver de kommande dagarna, senare kanske jag ska träffa Marina, men vi får se hur det blir.


   Vi ses nästa vecka!

solpaus

Vilket semesterliv jag lever ändå, jag har det himla bra. Har nu haft en hel ledig vecka, och större delen av den har jag spenderat på stranden, jag jobbar intensivt med att försöka bygga upp en fin solbränna innan det är dags att åka hem, så jag har något att briljera med i höstmörkret. Idag är det bara en vecka kvar innan jag är hemma igen, det känns helt galet! Även om jag har kontakt med alla hemma och pratar med många varje dag, och även om både Bella och mina föräldrar har varit här och hälsat på har ju faktiskt jag varit borta från Sverige (och Västerås) i snart 2 månader. Det är otroligt blandade känslor just nu, dels ska det bli så så så skönt att få komma Hem, för oavsett hur bra jag trivs i mitt lilla rum i mitt lilla kollektiv så är det här inte Hemma, det är bara ett ställe jag bor på och känslan av tillfällighet har varit ihållande, men självklart ska det ju bli tråkigt att byta ut strandliv, solsken, vackra byggnader och storstadspuls mot lilla betonghålan som faller djupare ner mot vintermörker. Men jag längtar hem, det gör jag absolut. Ju närmare hemresedagen kommer (jag har ju min nedräkningskalender som jag kryssar en dag varje kväll innan jag somnar) ju mer slår hjärtat av längtar efter prinsessrummet, efter familjen, efter kärlekskollektivet och efter alla därhemma som jag älskar och saknar.
   Igår var det en jättefin dag och jag låg utslagen på stranden i flera timmar, läste, halvsov, hade det så där bekymmerslöst semesterbra! När jag kom hem var jag knallröd från topp till tå på både fram och baksida och större delen av kroppen sved. Jag bävade för att vakna imorse och fruktade solfrossa och en kropp som skriker av känslighet, men det var inte så farligt som jag trott! Den röda färgen hade sjunkit in under natten och blivit brun på de flesta ställena, det är bara precis runt omkring bikinilinjerna och, såklart, i ansiktet som huden är öm, varm och röd. Så idag fick bli en vilodag, bokstavligt talat! Jag har hållit mig inne större delen av dagen, halvsovit, städat lite och tagit det himla lugnt. Gick ut och gick en sväng, bara för att inte ligga inne HELA dagen liksom, men nu är jag tillbaka i det lilla rummet. Snart ska jag äta, och imorgon får vi se om jag är redo för stranden eller om jag får hitta på något annat. Självklart vill jag bli brun, men jag vill inte bränna sönder hela kroppen så allt flagar bort på en gång heller, hehe.
   Nu ska jag äta middag och fortsätta ta det extremt lugnt, tänk vad bra jag har det ändå va?

äventyrets horisont

Okej, jag har någonting stort och viktigt att berätta, något som jag har klurat på ett tag men inte velat skriva om innan allt var helt klart. Men vi kommer till det, jag tänkte börja med att berätta vad jag har gjort sen sist, vilket inte är speciellt mycket. I tisdags träffade jag L och hennes kompis och vi gick och käkade på vegstället vi åt på tidigare, deras mat är verkligen helt otrolig! Jag var trött och seg men glad att jag tog mig ut och fick säga hejdå, kramades vid hennes port och gick sen hem, med en liten ledsnad i bröstet.
   I onsdags släpade jag mig till jobbet, med ett stopp på ett apotek på vägen. På haltande spanska försökte jag säga att jag ville ha hostmedicin, men det hela slutade med att jag fick en halv läkarundersökning (ni vet med en liten träpinne och en ficklampa ner i halsen och klämmande på lymfkörtlar och allt det där?) innan jag fick en flaska hostmedicin och halstabletter. Så ovant att få ett sånt bemötande på apotek, men jag tänker att det kanske inte är så ofta jag går in på ett apotek hemma med samma nivå av förvirring. Väl på jobbet och med medicinerna i kroppen tänkte jag att jag var redo att köra på, men det var som att springa i vatten, det gick trögt och tog massa energi, och när dagen var slut tog det mig nästan dubbelt så lång tid att gå hem. Torsdag och fredag var jag sängliggandes hela tiden, förutom en kort stund på torsdagen när jag skulle ut och handla. I trapphuset möter jag en granne (en skitsnygg granne för övrigt?!) som håller på att bära upp sin cykel, där stod jag febersvettig och darrig och förbannade detta mötes dåliga timing. När jag kommit ner för trapporna var jag genomsvettig och var nära på att vända tillbaka upp och gå och lägga mig, men jag behövde verkligen handla. Observera att min affär ligger 2 minuter bort, om ens det, men det var det värsta. När jag äntligen kom hem igen var jag skakig och kallsvettig och illamående och ville mest dö en stund. Vaknade fredag morgon och insåg att jag inte kunde gå till jobbet i det skick jag var i. Det är lustigt att jag har försökt bekämpa denna monsterförkylning i typ en vecka men precis när jag trodde att den var borta slog den till med full kraft. Det var längesen jag var såhär dålig, fy.
   I lördags frågade M om jag var frisk nog att följa med till stranden, och jag var tillräckligt pigg för att vara utled på att ligga hemma, så jag sa ja och tog mig ner till Barceloneta för att möta upp henne, när jag kom fram rann svetten om mig, trots att jag åkt metro med ac hela vägen dit. Men det var underbart att komma ut, att få doppa en febrig kropp i vattnet och se lite solsken. Självklart tog den utflykten alla krafter så jag åkte hem och tvärsomnade.
   Igår gjorde jag i ordning matsäck, packade ner en bok och gick till pl Catalunya och satt där och läste hela dagen. Jag orkade inte göra så mycket annat, men hade ingen lust att ligga hemma heller. Älskar att bara sitta och titta på folk. Hade mycket att tänka igenom också, mycket som for runt i huvudet.
   För det var ju det, det där jag skulle berätta. Jag har sagt upp mig från jobbet och bestämt mig för att åka hem till Sverige igen. Den 16 september åker jag hem, då tar det här äventyret slut för den här gången. Jag har tänkt på det här ett tag, och det känns som rätt sak att göra just nu, självklart känns det tråkigt att lämna Barcelona för Vässlan, men ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Det är jag som har bestämt det, det är mitt val, och jag tror att det blir bra. Eller jag vet att det blir bra. Anledningen är allt och inget, men mest en känsla av att tappa farten litegrann, magkänslan sa åt mig att åka hem, och jag litar på den. De två veckor som är kvar ska jag bara njuta av staden, av solen, av stranden. Ladda batterierna liksom. Sen ska jag åka hem till prinsessrummet, till att bo hemma, till att börja om från 0 igen, fast ändå inte. Och kanske kommer jag tillbaka, det här är inte min enda chans i livet, det kommer fler.
   Imorgon ska jag gå och rösta, det kan bli spännande! Nu ska jag försöka sova bort den sista envisa biten av min förkylning.