Jag skrev inget igår, ursäkta min tystnad. Istället för att blogga och höra av mig till Sverige så var jag ute en sväng med två arbetskamrater. Vi gick till en matmarknad vid La Rambla och strosade runt kring Raval och jag fick se nya delar av staden. Det var så välbehövligt att komma ut en stund efter jobbet när det gått skit 2 dagar i rad. Hela min lyckobubbla har spruckit och jag ville hem hem hem, hela detta äventyr verkade så hopplöst och svart och dödsdömt att allt jag kunde tänka på var tryggheten hemma. Det visade sig att bästa boten mot ledsamhet och hemlängtan var en redig dos Barcelona, hela paketet från ramblan till små vindlande gränder.
Idag har varit en betydligt bättre dag, jobbet vände och gick äntligen bättre igen och det var så skönt att slippa bekymrade ögonkast från chefen och molnet av prestationsångest över sig. Tyvärr ska Linnéa, min promenadkompis, sluta och gjorde sin sista dag idag. Alltså har jag ingen att sällskapa med när jag går hem på kvällarna, vilket är himla tråkigt. Men jag ser upp till hennes mod, hon sa upp sig trots oviss framtid och nu ska hon förhoppningsvis läsa en spanskakurs istället.
Efter jobbet gick jag, Linnéa och två andra från jobbet för att ta en öl. Det är det absolut bästa med att jobba 11-19 istället för 13-21, att en orkar, vill och kan göra saker efter jobbet. Efter ett tag var det bara jag och en tjej som heter Marina kvar, och jag tror och hoppas att jag har fått ytterligare en vän här. Hur som helst var det himla trevligt och när jag kom hem var jag glad och trött och lite snurrig i huvudet. Jag hann med att skypea lite med mamma och pappa också, denna gången hade de placerat sig i sin säng vilket är ett himla uppköp jämfört med att sitta på golvet. Skypekunskaperna frodas i alla fall hemma i Vässlan. För första gången den här veckan var jag beredd på att prata med någon hemifrån utan att börja böla och be dem hämta hem mig, och istället pratade vi lite löst om att de skulle hälsa på mig. Jag hoppas att de menar allvar och kommer hit, det är helt galet hur stort steg det faktiskt är att gå från att bo hemma med alla i familjen max 10 minuter bort med cykel till att bo helt ensam utan någon familj, utan några vänner i ett helt nytt land, och jag saknar alla oerhört mycket.
Nu har jag isduschat och ätit lite och ska läsa och sova. Imorgon är det 2 veckor sen jag flyttade in, veckorna flyger förbi trots att dagarna är så långa. Tänk på mig ibland och glöm inte mitt ansikte, min röst och hur jag går när jag är glad, jag minns allt om er.
(Och vi sover fortfarande under samma stjärnor)
onsdag 30 juli 2014
måndag 28 juli 2014
dålig dag
Fan vilken seg dag. Den här går verkligen rakt in i kategorin Klyschigt Dåliga Dagar, ni vet när en vaknar på morgonen och redan vid första vakna andetaget känns allt kasst? Så var idag, precis så. Vaknade och hade fått för få timmars sammanhängande sömn, gick upp och gjorde frukost och gjorde mig i ordning och allting kändes fel och tråkigt och dumt. Promenaden till jobbet fick upp humöret litegrann, jag uppskattar verkligen den stunden trots att det tar mig ungefär 40 minuter att gå. Kom till jobbet och insåg hur trött jag är på denna överväldigande blyghet som stoppar mig från att lära känna andra människor. Gjorde även min första riktigt dåliga dag. Förra veckan överraskade jag mig själv varje dag med mina framsteg och goda resultat, men idag gick allt fel och jag lyckades inte med någonting.
Promenerade hem med Linnéa, kom hem och slängde mig i sängen och lät fläkten svalka mig, inser att min taklampa är trasig. Ja. Har ett sånt enormt bakslag idag, verkligen. Börjar ifrågasätta hela detta äventyr och beslutet att komma hit. Det har gått 2 veckor imorgon och det enda jag egentligen har gjort är att börja ha snelugg istället för raklugg (och det beror till stor del på att värmen inte alls är kompatibel med hår i ansiktet)
Idag vill jag mest åka hem igen, hem till tryggheten, hem till Hem. Hem till vänner och familj och en kram när en har en klassiskt dålig dag!
Promenerade hem med Linnéa, kom hem och slängde mig i sängen och lät fläkten svalka mig, inser att min taklampa är trasig. Ja. Har ett sånt enormt bakslag idag, verkligen. Börjar ifrågasätta hela detta äventyr och beslutet att komma hit. Det har gått 2 veckor imorgon och det enda jag egentligen har gjort är att börja ha snelugg istället för raklugg (och det beror till stor del på att värmen inte alls är kompatibel med hår i ansiktet)
Idag vill jag mest åka hem igen, hem till tryggheten, hem till Hem. Hem till vänner och familj och en kram när en har en klassiskt dålig dag!
söndag 27 juli 2014
natten
Igår hade jag min första kvällsupplevelse av staden. Om den är magisk i dagsljus är den lika förtrollande efter solnedgången. Bara att bo i en stad som har fler uteställen än 1 är fantastiskt, och när det dessutom finns små barer, resturanger, krogar, klubbar i varje gathörn längs med varje gata... Det är så mysigt.
Givetvis var det min jobbarkompis och hennes entourage som återigen tog sig an mig, jag uppskattar verkligen det så himla mycket, att de fortsätter bjuda med mig bara så där. Vi drack öl på ett litet hak och väntade in hennes rumskompis, när hon kom gick vi vidare till ett annat ställe där vi drack vermouth, vilket tydligen verkar vara en grej här. Överallt var det människor, samma helgfirare som jag trängts med på stranden tidigare.
Det pågår en slags gatufestival här, berättade de för mig igår, där varje stadsdel, en vecka i taget, håller i firandet. Just nu är det i Poble Sec så vi gick dit och förenade oss med massa andra människor, drack öl och lyssnade på ett medryckande och opretentiöst DJ-set som blandade all sorts musik och fick alla sorters människor att dansa. Plötsligt befann jag mig i en folkmassa som dansade på en gata. Jag var där. En av alla som dansade, skrattade, träffade nya människor. Jag var där, i min stad, och kontrasterna mellan mitt liv nu och mit liv för en månad sen hade aldrig varit större.
Efter en skön promenad hem i sällskap med Linnéa och hennes kompis kom jag hem, gick och la mig och somnade snabbt. Idag har jag egentligen bara legat i sängen exakt hela dagen, laddat upp inför en ny arbetsvecka. På tisdag är det två veckor sen jag kom hit, tiden är så fruktansvärt märklig.
Givetvis var det min jobbarkompis och hennes entourage som återigen tog sig an mig, jag uppskattar verkligen det så himla mycket, att de fortsätter bjuda med mig bara så där. Vi drack öl på ett litet hak och väntade in hennes rumskompis, när hon kom gick vi vidare till ett annat ställe där vi drack vermouth, vilket tydligen verkar vara en grej här. Överallt var det människor, samma helgfirare som jag trängts med på stranden tidigare.
Det pågår en slags gatufestival här, berättade de för mig igår, där varje stadsdel, en vecka i taget, håller i firandet. Just nu är det i Poble Sec så vi gick dit och förenade oss med massa andra människor, drack öl och lyssnade på ett medryckande och opretentiöst DJ-set som blandade all sorts musik och fick alla sorters människor att dansa. Plötsligt befann jag mig i en folkmassa som dansade på en gata. Jag var där. En av alla som dansade, skrattade, träffade nya människor. Jag var där, i min stad, och kontrasterna mellan mitt liv nu och mit liv för en månad sen hade aldrig varit större.
Efter en skön promenad hem i sällskap med Linnéa och hennes kompis kom jag hem, gick och la mig och somnade snabbt. Idag har jag egentligen bara legat i sängen exakt hela dagen, laddat upp inför en ny arbetsvecka. På tisdag är det två veckor sen jag kom hit, tiden är så fruktansvärt märklig.
 |
| bild på folkmassan på gatufestivalen |
lördag 26 juli 2014
en helgfirare
Jag sov som ett barn inatt, hur länge som helst. Min kropp och mitt huvud var helt utmattade, galet. Efter att ha sovit vad som kändes som hundra timmar, legat och dragit mig i sängen och ätit en evighetslång frukost (och sen legat i sängen och läst) drog jag mig ut och och handlade lite. Notera att klockan var efter 16 när det äntligen hände, exakt så busy har jag varit idag. Vid femtiden åkte jag mot stranden för att ansluta mig till de högar av badklädda helgfirare som låg där, denna gången en ny strand och med sällskap! Min arbetskompis, hennes vän och hennes rumskompis tog mig under sina vingar. Det var jättefint att umgås, att ligga och småprata och att äntligen få bada! En och en halv vecka, men badpremiären kom till sist, och det var så skönt att få gå ner i det svala saltvattnet. När jag gick upp och tittade ut över stranden blev jag så överväldigad att jag var tvungen att stanna till. Jag bor faktiskt vid Medelhavet. Bor. Jag har en nyckel till en lägenhet. En egen nyckel. Det går inte att smälta det, inte alls.
Väl hemma igen, i lägenheten där jag bor, hade jag min första riktiga konversation på spanska, med min hyresvärd. Han är en jättetrevlig och ganska försynt man och är mån om att jag har det bra, jag är så tacksam att jag har hamnat här. På stapplande spanska berättade jag om min familj, hur gamla alla är och vad de jobbar som, hur svenska låter och vilka språk det påminner om. Sen pratade vi om hur fint det är här och hur mycket vi trivs båda två. När jag ändå var i pratartagen passade jag på att skypea med mina föräldrar, som håller på att finslipa sitt skypeande. Idag satt de på golvet framför soffan med iPaden på soffbordet framför sig, det känns som att de kommer att utveckla en mer ergonomisk teknik framöver. I kärlekskollektivchatten frodas nostalgi och knappt två månaders separationsångest, jag är inte ensam om att inte vilja gå vidare. Är sjukt tacksam över hur pass enkelt det är att kunna hålla viss kontakt med folk via internet ändå, även om jag önskar att jag kunde teleportera hit folk bäst jag ville. Just nu är jag en potpurri av människor jag saknar och vill ha nära.
Hur resten av denna kväll utspelar sig återstår att se, eventuellt skulle mina nyfunna vänner (jag får kalla dem det va?) återigen ta mig under sina vingar, vilket vore himla mysigt. Annars vet jag en liten tjej som kommer att göra om nattens bravader igen (sova som en gris)
Väl hemma igen, i lägenheten där jag bor, hade jag min första riktiga konversation på spanska, med min hyresvärd. Han är en jättetrevlig och ganska försynt man och är mån om att jag har det bra, jag är så tacksam att jag har hamnat här. På stapplande spanska berättade jag om min familj, hur gamla alla är och vad de jobbar som, hur svenska låter och vilka språk det påminner om. Sen pratade vi om hur fint det är här och hur mycket vi trivs båda två. När jag ändå var i pratartagen passade jag på att skypea med mina föräldrar, som håller på att finslipa sitt skypeande. Idag satt de på golvet framför soffan med iPaden på soffbordet framför sig, det känns som att de kommer att utveckla en mer ergonomisk teknik framöver. I kärlekskollektivchatten frodas nostalgi och knappt två månaders separationsångest, jag är inte ensam om att inte vilja gå vidare. Är sjukt tacksam över hur pass enkelt det är att kunna hålla viss kontakt med folk via internet ändå, även om jag önskar att jag kunde teleportera hit folk bäst jag ville. Just nu är jag en potpurri av människor jag saknar och vill ha nära.
Hur resten av denna kväll utspelar sig återstår att se, eventuellt skulle mina nyfunna vänner (jag får kalla dem det va?) återigen ta mig under sina vingar, vilket vore himla mysigt. Annars vet jag en liten tjej som kommer att göra om nattens bravader igen (sova som en gris)
fredag 25 juli 2014
fredagstrött
Idag är det fredag, jag förstår inte att en vecka kan vara så lång och ändå gå så fort, men det är vad jag har tänkt på hela dagen. Jag jobbade mitt första dagspass idag efter att ha jobbat kväll tidigare i veckan. Att komma upp kvart i 7 imorse när klockan ringde efter att ha pratat med en gammal vän till klockan 2 inatt, och dessutom inte gått upp innan 10 sen jag tog studenten var oväntat jobbigt, men efter att ha dränkt ansiktet i kallt vatten och klätt på mig var jag på benen som vanligt igen. På väg till jobbet byggdes ett åskoväder upp och det mullrade och blixtrade runt hela staden, varje åskknall ekade upp i bergen. Jag skänkte en tanke av medlidande till alla turister som sett fram emot att ligga på stranden, men för egen del var jag rätt tacksam då jag hann fram till jobbet innan regnet tog ordentlig fart och för att luften blev betydligt lättare efter förmiddagens oväder. Vid lunch klarnade det upp igen och jag åt min lunchsmörgås omgiven av varma solstrålar. En kollega som bott här i flera månader sa att det hade regnat bara ett fåtal gånger under hans vistelse, och det lät väldigt trevligt, även om jag egentligen inte hade något emot regnet.
Jobbet i sig gick konstigt nog väldigt bra idag, jag slog mitt "personbästa" med dubbelt så mycket och sålde mest av alla idag. Kanske bor det en säljare i mig också. (Kanske, men jag misstänker att det mest handlade om slumpen) Att sluta 16 istället för 21 var också en lyx. Vår arbetsdag är en timme kortare på fredagar och det var jättefint att gå hem i sol istället för tätnande mörker. Väl hemma somnade jag i fläktdraget och sov en timme.
Jag har inte gjort mycket mer idag än att sova, läsa och äta sen jag kom hem, fredagströttman tog mig i sitt grepp och jag är helt matt. Första jobbveckan tar ut sin rätt nu när den är till ända och allt jag vill är att sova tidigt, länge och djupt. Att få komma hem och njuta av tystnaden som störs endast av min fläkt och mina rumskompisars låga spanska mummel efter att ha pratat en hel dag är jätteskönt. Dagens reflektion är förresten att den spanska språkmelodin inte är helt långt ifrån den skånska. Det låter helt galet, men jag jobbar med flera skåningar och melodin i deras samtal är faktiskt väldigt likt melodin i mina rumskompisars samtal, om en koncenterar sig lite låter det nästan som att de pratar skånska med varandra. Jag antar att det är en sån där grej en märker först när en börjar närma sig något, till exempel ett språk.
Vad som händer under mina kommande lediga dagar vet jag inte, eventuellt ska jag hänga med min promenadvän, jag hoppas det då det vore fint att komma ut lite när jag har fått kurera mitt trötta sinne med lite sömn.
Jobbet i sig gick konstigt nog väldigt bra idag, jag slog mitt "personbästa" med dubbelt så mycket och sålde mest av alla idag. Kanske bor det en säljare i mig också. (Kanske, men jag misstänker att det mest handlade om slumpen) Att sluta 16 istället för 21 var också en lyx. Vår arbetsdag är en timme kortare på fredagar och det var jättefint att gå hem i sol istället för tätnande mörker. Väl hemma somnade jag i fläktdraget och sov en timme.
Jag har inte gjort mycket mer idag än att sova, läsa och äta sen jag kom hem, fredagströttman tog mig i sitt grepp och jag är helt matt. Första jobbveckan tar ut sin rätt nu när den är till ända och allt jag vill är att sova tidigt, länge och djupt. Att få komma hem och njuta av tystnaden som störs endast av min fläkt och mina rumskompisars låga spanska mummel efter att ha pratat en hel dag är jätteskönt. Dagens reflektion är förresten att den spanska språkmelodin inte är helt långt ifrån den skånska. Det låter helt galet, men jag jobbar med flera skåningar och melodin i deras samtal är faktiskt väldigt likt melodin i mina rumskompisars samtal, om en koncenterar sig lite låter det nästan som att de pratar skånska med varandra. Jag antar att det är en sån där grej en märker först när en börjar närma sig något, till exempel ett språk.
Vad som händer under mina kommande lediga dagar vet jag inte, eventuellt ska jag hänga med min promenadvän, jag hoppas det då det vore fint att komma ut lite när jag har fått kurera mitt trötta sinne med lite sömn.
torsdag 24 juli 2014
veckojubilaren
Idag har jag bott här i en vecka. EN VECKA. REDAN! Det är helt ofattbart att det redan har gått en hel vecka sen jag ("jag" som i pappa och min hyresvärd) släpade upp mina väskor till fjärde våningen och en hel vecka sen jag bäddade sängen här med mina lakan, en vecka sen jag sa hejdå till pappa och sen gick ett varv runt kvarteret för att gråta lite och smälta att jag faktiskt var ensam på plats. En hel vecka sen jag för första gången sov i min säng. En hel vecka. Och efter imorgon har jag dessutom gjort min första vecka på jobbet, utan att göra bort mig helt totalt. En hel vecka! Jag har fortfarande inte alls förstått att det här händer, men någonstans långt inne i mig sätter sig den tanken, fontänen går inte igång med samma kraft när jag tänker att jag bor här nu, och mina omvägar blir färre och färre. (Visserligen har jag bara gått fram och tillbaka till jobbet, men även där har jag ju lyckats irra bort mig ett antal gånger)
Kom hem till ett sms från syster som säger att hon ska komma hit så snart hon bara kan, och jag hoppas att hon menar allvar, jag vill titta på hus, dricka mojitos, bada och UMGÅS med min storasyster så mycket att jag nästan tappar andan. Hon åkte bort några dagar innan jag flyttade och det känns som att det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade henne. (Och jag ljög, att skriva "innan jag flyttade" fick det att pirra till i magen. En vecka och fortfarande pirr, jag är fortfarande nykär)
Förutom att fira att jag bott här en vecka (genom att äta bisarra mängder vattenmelon) händer inte mycket annat. Jag går till jobbet och ringer till massa semesterfirare i Sverige, och sen går jag hem. Jag försöker skapa något slags band till kollegorna, och långsamt, med en påträngande blyghet som stör, går det också framåt.
En vecka har det gått. Och jag bor här. Helt sanslöst är det!
Kom hem till ett sms från syster som säger att hon ska komma hit så snart hon bara kan, och jag hoppas att hon menar allvar, jag vill titta på hus, dricka mojitos, bada och UMGÅS med min storasyster så mycket att jag nästan tappar andan. Hon åkte bort några dagar innan jag flyttade och det känns som att det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade henne. (Och jag ljög, att skriva "innan jag flyttade" fick det att pirra till i magen. En vecka och fortfarande pirr, jag är fortfarande nykär)
Förutom att fira att jag bott här en vecka (genom att äta bisarra mängder vattenmelon) händer inte mycket annat. Jag går till jobbet och ringer till massa semesterfirare i Sverige, och sen går jag hem. Jag försöker skapa något slags band till kollegorna, och långsamt, med en påträngande blyghet som stör, går det också framåt.
En vecka har det gått. Och jag bor här. Helt sanslöst är det!
onsdag 23 juli 2014
rutiner
Tänk, tre dagar tog det innan jag skapade rutiner. Tre små dagar som alla sett mer eller mindre likadana ut: Jag vaknar, drar mig och kollar mobilen eftersom jag har blivit galet morgonseg sen jag kom hit. Klär på mig, går upp, bäddar, äter frukost, ligger en stund i sängen och chillar, går till jobbet (idag lyckades jag gå vilse en stund vilket resulterade i att jag kom inrusande på kontoret dränkt i svett och skam 5 minuter för sent) jobbar jobbar jobbar, går hem, sitter framför fläkten tills jag slutar glänsa av svett, pratar med vänner och familj, masserar mina fötter och inspekterar nya skavsårsblåsor (får nya här och var men de flesta försvinner under natten, mina fötter, tillsammans med resten av min kropp, är inte alls vana vid detta promenerande. En skulle kunna tro att jag har åkt hit på rehab) sen går jag och duschar, äter något, läser, somnar.
Repeat.
Men det är rätt skönt att ha färdiga rutiner i ett liv som annars är väldigt nytt. Imorse gick jag och handlade och jag hittar fortfarande inte i mitt supermarket, men det är bara en tidsfråga innan jag har klurat ut den labyrinten också. Förhoppningsvis finns allt jag kan tänkas behöva där, det verkar så då det är en rätt välsorterad affär, och jag slipper leta reda på någon annan. Dessutom har jag ju min lilla frukt- och gröntaffär där jag köper bland annat mina darling tomater. Skulle kunna leva på tomater här, de är så galet goda.
Det som återstår av min dagsrutin nu är en dusch, och eftersom min roomie precis blev klar i badrummet tänkte jag springa in i duschen nu medan den är ledig. (Det här är inget stort problem alls, det har hänt mig typ en gång att badrummet har varit upptaget sen jag flyttade in, och med tanke på att vi är 6 personer som delar på ett badrum är det väldigt bra)
Jag pratade med mamma och pappa tidigare och varje gång jag pratar med någon av dem så kommer bloggen upp, idag fick jag höra att "det är roligare att läsa min blogg än morgontidningen" (vilket är kul men inte någon jätteprestation med tanke på att jag 1, är deras dotter och de är partiska i frågan och 2, de läser VLT vilket kanske är den sämsta lokaltidningen i hela Sverige) och att mamma "trasslar sig ut på nätet på jobbet bara för att kunna läsa bloggen!" vilken känns som en större prestation med tanke på min mammas tekniska kunskaper (jag vill inte använda ordet 'bristfälliga' här men ni kan tänka er något mindre drastiskt) Om jag visste att det enda som krävdes för att få en bra blogg var att flytta utomlands hade jag ju gjort det för längesedan! Hur det än är med den saken är det jätteroligt att så många läser om vad jag gör, även om jag får lätt prestationsångest och mina dagar som ni märker blir allt mer lika. Men det sporrar också viljan att hålla er uppdaterade, speciellt när ett skypesamtal avslutas med "jaha ska du blogga nu?"
Då är det lika bra att skriva ett inlägg. Så, tack för ert intresse!
Repeat.
Men det är rätt skönt att ha färdiga rutiner i ett liv som annars är väldigt nytt. Imorse gick jag och handlade och jag hittar fortfarande inte i mitt supermarket, men det är bara en tidsfråga innan jag har klurat ut den labyrinten också. Förhoppningsvis finns allt jag kan tänkas behöva där, det verkar så då det är en rätt välsorterad affär, och jag slipper leta reda på någon annan. Dessutom har jag ju min lilla frukt- och gröntaffär där jag köper bland annat mina darling tomater. Skulle kunna leva på tomater här, de är så galet goda.
Det som återstår av min dagsrutin nu är en dusch, och eftersom min roomie precis blev klar i badrummet tänkte jag springa in i duschen nu medan den är ledig. (Det här är inget stort problem alls, det har hänt mig typ en gång att badrummet har varit upptaget sen jag flyttade in, och med tanke på att vi är 6 personer som delar på ett badrum är det väldigt bra)
Jag pratade med mamma och pappa tidigare och varje gång jag pratar med någon av dem så kommer bloggen upp, idag fick jag höra att "det är roligare att läsa min blogg än morgontidningen" (vilket är kul men inte någon jätteprestation med tanke på att jag 1, är deras dotter och de är partiska i frågan och 2, de läser VLT vilket kanske är den sämsta lokaltidningen i hela Sverige) och att mamma "trasslar sig ut på nätet på jobbet bara för att kunna läsa bloggen!" vilken känns som en större prestation med tanke på min mammas tekniska kunskaper (jag vill inte använda ordet 'bristfälliga' här men ni kan tänka er något mindre drastiskt) Om jag visste att det enda som krävdes för att få en bra blogg var att flytta utomlands hade jag ju gjort det för längesedan! Hur det än är med den saken är det jätteroligt att så många läser om vad jag gör, även om jag får lätt prestationsångest och mina dagar som ni märker blir allt mer lika. Men det sporrar också viljan att hålla er uppdaterade, speciellt när ett skypesamtal avslutas med "jaha ska du blogga nu?"
Då är det lika bra att skriva ett inlägg. Så, tack för ert intresse!
tisdag 22 juli 2014
snubbla på orden
Idag känns ungefär som igår, jag fyller inte mina dagar med så mycket annat än jobbet. Jag får sova länge på morgnarna och när jag kommer hem är huvudet trött efter alla samtal och intryck och kroppen trött efter promenaden.
Det är ganska galet att prata med så många människor på en enda dag, och ibland blir jag så tagen av alla personer jag kontaktar att jag snubblar på orden och stammar till. Det kanske inte är så säljande, men tanken är väldigt svindlande. Hur som helst har jag lärt mig massor med nya saker de här två dagarna och långsamt sätter det sig i skallen på mig.
På väg till jobbet går jag förbi oräkneliga små resturanger där semestrande sällskap sitter, eftersom det är mer eller mindre morgon för mig vid halv ett-tiden då jag är på väg och ska jobba har jag stannat till helt konfunderad när jag ser dessa sällskap bekymmerslöst konversera över en flaska vin. Vin? På morgonen? Samma tanke flera gånger om, tills jag inser att det är lunchtid för de flesta, och är en på semester, varför inte dricka vin till lunchen? Det är inte konstigt för något utom mig. (Det är inte så konstigt för mig heller när jag har kopplat vad klockan är)
Efter jobbet fick jag sällskap av en kollega på promenaden hem, hon bor relativt nära mig och jag tror att jag kanske har fått min första kompis här. Om inte annat så har jag i alla fall fått promenadsällskap, och det är inte en helt dålig relation att ha till någon.
Förhoppningsvis kommer jag att ha något roligare att skriva om imorgon, kanske något jag ser eller hör. (Vilket är mycket möjligt med tanke på allt som finns att se och höra här) Jag fick även höra betryggande ord av min nya bekantskap som sa att "efter tre månader kommer du förstå allt alla säger" angående spanskan. Jag förstår redan mer än jag gjorde för en vecka sen, så jag litar på vad hon säger.
Jag tänker rätt mycket på Västerås, eller på vilka som finns där snarare, och funderar på hur en vet vad som är rätt plats i världen att vara på. Just nu är nog det här lilla rummet (med den här lilla underbara fläkten) rätt plats för mig. Mest för att jag inte kan komma på någon annanstans som jag borde vara nu. Jag tror att jag är ganska rädd för att bli bortglömd eller borträknad, och mitt i det kanske glömmer bort att det finns andra platser där jag kan bli upphittad och inräknad. Äventyret tar trots allt slut när jag säger att det räcker, men kanske att det kommer fortsätta någon annanstans senare. För tillfället behöver jag inte mycket mer än min fläkt, mitt promenadsällskap och en bit av min vattenmelon som väntar i kylskåpet.
God natt mina vänner, vi sover under samma himmel var vi än är!
Det är ganska galet att prata med så många människor på en enda dag, och ibland blir jag så tagen av alla personer jag kontaktar att jag snubblar på orden och stammar till. Det kanske inte är så säljande, men tanken är väldigt svindlande. Hur som helst har jag lärt mig massor med nya saker de här två dagarna och långsamt sätter det sig i skallen på mig.
På väg till jobbet går jag förbi oräkneliga små resturanger där semestrande sällskap sitter, eftersom det är mer eller mindre morgon för mig vid halv ett-tiden då jag är på väg och ska jobba har jag stannat till helt konfunderad när jag ser dessa sällskap bekymmerslöst konversera över en flaska vin. Vin? På morgonen? Samma tanke flera gånger om, tills jag inser att det är lunchtid för de flesta, och är en på semester, varför inte dricka vin till lunchen? Det är inte konstigt för något utom mig. (Det är inte så konstigt för mig heller när jag har kopplat vad klockan är)
Efter jobbet fick jag sällskap av en kollega på promenaden hem, hon bor relativt nära mig och jag tror att jag kanske har fått min första kompis här. Om inte annat så har jag i alla fall fått promenadsällskap, och det är inte en helt dålig relation att ha till någon.
Förhoppningsvis kommer jag att ha något roligare att skriva om imorgon, kanske något jag ser eller hör. (Vilket är mycket möjligt med tanke på allt som finns att se och höra här) Jag fick även höra betryggande ord av min nya bekantskap som sa att "efter tre månader kommer du förstå allt alla säger" angående spanskan. Jag förstår redan mer än jag gjorde för en vecka sen, så jag litar på vad hon säger.
Jag tänker rätt mycket på Västerås, eller på vilka som finns där snarare, och funderar på hur en vet vad som är rätt plats i världen att vara på. Just nu är nog det här lilla rummet (med den här lilla underbara fläkten) rätt plats för mig. Mest för att jag inte kan komma på någon annanstans som jag borde vara nu. Jag tror att jag är ganska rädd för att bli bortglömd eller borträknad, och mitt i det kanske glömmer bort att det finns andra platser där jag kan bli upphittad och inräknad. Äventyret tar trots allt slut när jag säger att det räcker, men kanske att det kommer fortsätta någon annanstans senare. För tillfället behöver jag inte mycket mer än min fläkt, mitt promenadsällskap och en bit av min vattenmelon som väntar i kylskåpet.
God natt mina vänner, vi sover under samma himmel var vi än är!
måndag 21 juli 2014
sista pusselbiten
Utan att jag alls var beredd kom första jobbdagen. Här har jag glidit runt i en semesterbubbla alldeles ensam men inte alls oroat mig över detta nya, stora. Det liksom bara dök upp och imorse vaknade jag till min första jobbdag. Jag jobbar 13-21 och idag har framförallt handlat om introduktion. Helt plötsligt befinner jag mig i ett ljust litet kontorslandskap där Håkan spelas i bakgrunden när jag kommer in och möts av ett stort leende och varmt välkomnande. Tänk, jag som alltid oroar mig, jag kände mig inte orolig alls. Allt nytt bara ramlade ner på mig, men jag liksom bara vände upp huvudet och lät det komma. Jag som alltid oroar mig. De andra på jobbet verkar vara jättefina människor, kanske är det för att de jobbar som säljare som de lyckas ge ett så bra första intryck, men jag tror att det handlar om något mer genuint, oavsett så känns det inte på något sätt jobbigt att gå dit igen imorgon.
Vid slutet av dagen fick jag beröm av min chef och det kändes bra att få höra att en gör något rätt, återigen kändes det som något mer äkta än bara säljsnack (även fast jag är lättsåld överlag) och sen promenerade jag hem. Först promenerade jag vilse och irrade runt medan mörkret bäddade ner staden inför kvällen. Väl hemma pratade jag med en glad och trött pappa på skype, som stannade uppe efter klockan 22.00 för att prata med mig. I huvudet surrar röster från oräkneliga människor jag pratat med idag, information och tips och småprat trängs och det märks att jag levt väldigt tyst sen jag kom hit. Det är oväntat roligt att småprata igen, och då brukar jag ändå dra mig för att behöva småprata.
I köket städar en av mina argentinska rumskompisar undan efter sin middag, jag är nyduschad och sval och trött. Sista pusselbiten har nog trillat på plats.
Vid slutet av dagen fick jag beröm av min chef och det kändes bra att få höra att en gör något rätt, återigen kändes det som något mer äkta än bara säljsnack (även fast jag är lättsåld överlag) och sen promenerade jag hem. Först promenerade jag vilse och irrade runt medan mörkret bäddade ner staden inför kvällen. Väl hemma pratade jag med en glad och trött pappa på skype, som stannade uppe efter klockan 22.00 för att prata med mig. I huvudet surrar röster från oräkneliga människor jag pratat med idag, information och tips och småprat trängs och det märks att jag levt väldigt tyst sen jag kom hit. Det är oväntat roligt att småprata igen, och då brukar jag ändå dra mig för att behöva småprata.
I köket städar en av mina argentinska rumskompisar undan efter sin middag, jag är nyduschad och sval och trött. Sista pusselbiten har nog trillat på plats.
söndag 20 juli 2014
har ni inga stränder i sverige?
Åh compeed, thou art my love. Nästan i alla fall, men inte på samma sätt som havet.
Jag känner mig helt förälskad, jag vaknade imorse helt planlös och tänkte att nej, jag vill verkligen åka tillbaka till stranden idag igen. Så då gjorde jag det, jag kunde inte komma på något bättre sätt att spendera min sista "semesterdag" på än just där, göra precis samma sak som igår. Trots att mina hälar var säkert inpackade i compeedplåster, strumpor och converse tog jag ändå tunnelbanan både dit och tillbaka, idag med bara en snabb kontrollblick på kartan för att försäkra mig om att jag åkte rätt (och det gjorde jag, ha!) Staden har blivit lite lite mindre, och vad som än händer vet jag hur jag tar mig till havet och tillbaka. Jag har bara sett en bråkdel av staden, och allt bara i dagsljus, men känslan av att vara nykär bubblar upp i mig så fort jag
- går ner för trapporna i lägenhetshuset
- kommer ut på den soliga gatan
- går ner till tunnelbanan
- kommer upp i solen vid Barcelonetastationen
- långsamt promenerar bland alla hundratals människor
- ser vattnet
och så vidare, och jag (i den nykära andan) kan inte ens undantrycka bubblet utan flyter bara med och ler dumt bakom solglasögonen. Jag bor här, hjälp. En liten fontän sprutar till i magtrakten av den tanken, varje gång.
När jag kom hem igen satt min hyresvärd och åt, han frågade om jag hade varit på stranden och när han såg mitt saliga leende och hörde mitt JAA frågade han "har ni inga stränder i Sverige" och det enda jag kunde svara var egentligen "nej, inte såna här stränder" och så skrattade vi. Och det var fint, jag tänkte att "jag bor här, hjälp" och fontänen startade upp igen.
Imorgon börjar jag jobba och jag har inte ens hunnit bli nervös än, men jag antar att det kommer imorgon, jag är ju trots allt en ganska nervös person överlag. Nervös och nykär.
Jag känner mig helt förälskad, jag vaknade imorse helt planlös och tänkte att nej, jag vill verkligen åka tillbaka till stranden idag igen. Så då gjorde jag det, jag kunde inte komma på något bättre sätt att spendera min sista "semesterdag" på än just där, göra precis samma sak som igår. Trots att mina hälar var säkert inpackade i compeedplåster, strumpor och converse tog jag ändå tunnelbanan både dit och tillbaka, idag med bara en snabb kontrollblick på kartan för att försäkra mig om att jag åkte rätt (och det gjorde jag, ha!) Staden har blivit lite lite mindre, och vad som än händer vet jag hur jag tar mig till havet och tillbaka. Jag har bara sett en bråkdel av staden, och allt bara i dagsljus, men känslan av att vara nykär bubblar upp i mig så fort jag
- går ner för trapporna i lägenhetshuset
- kommer ut på den soliga gatan
- går ner till tunnelbanan
- kommer upp i solen vid Barcelonetastationen
- långsamt promenerar bland alla hundratals människor
- ser vattnet
och så vidare, och jag (i den nykära andan) kan inte ens undantrycka bubblet utan flyter bara med och ler dumt bakom solglasögonen. Jag bor här, hjälp. En liten fontän sprutar till i magtrakten av den tanken, varje gång.
När jag kom hem igen satt min hyresvärd och åt, han frågade om jag hade varit på stranden och när han såg mitt saliga leende och hörde mitt JAA frågade han "har ni inga stränder i Sverige" och det enda jag kunde svara var egentligen "nej, inte såna här stränder" och så skrattade vi. Och det var fint, jag tänkte att "jag bor här, hjälp" och fontänen startade upp igen.
Imorgon börjar jag jobba och jag har inte ens hunnit bli nervös än, men jag antar att det kommer imorgon, jag är ju trots allt en ganska nervös person överlag. Nervös och nykär.
lördag 19 juli 2014
strandäventyret
Ni vet hur jag skrev typ häromdagen att jag inte skulle gå så mycket eftersom jag hade en blåsa under ena foten? Det gick sådär.
Som sagt har jag tittat på havet idag, jag gick och gick och gick och hittade det stora blå, och även de stora folkmassorna. Efter att ha glidit omkring i mitt närområde sen pappa åkte hem har jag liksom glömt av lite var jag faktiskt är någonstans. Men när jag idag kom ner mot vattnet fick jag en vänlig påminnelse, välkommen till Barcelona! Det var ett fint avbrott i min ensamsemester att smälta in i den aldrig sinande strömmen av helg- och semesterfirare som gled framåt i maklig takt. Inte för att jag har pratat med någon idag eller så, men det är svårt att känna sig ensam när det finns så mycket (många) att titta på. Jag gick i någon slags halvkrok och hittade en bänk där jag blev sittandes resten av dagen, det var så rofyllt! Jag läste, drack vatten, åt medhavd lunch och tittade på människor. Det är så många som tar sig fram på inlines/skateboards och jag har tittat på dem och tänkt att den sortens transportmedel inte alls är gjort för Sverige egentligen, utan för ställen där en inte behöver oroa sig för att få vintergrus i kullagren. Vid femtiden funderade jag på om jag skulle ta mig hem, men hälarna värkte av nyvunna skavsår (Ja, båda hälarna. Att ta oingådda skor idag var bland det dummaste jag gjort tror jag) och det slog mig att jag inte alls behövde ha någon brådska tillbaka, jag har inget jag måste göra och ingen som oroligt väntar på mig. Vid halv 7-tiden kändes det dock som att det kunde få räcka med strandliv för idag och jag lirkade på mig sandalerna och försökte dämpa smärtan med fuktade servetter (det funkade inte alls) och sen haltade jag iväg samma väg som jag kom. Trodde jag. Egentligen gick jag en helt annan väg, irrade bort mig bland hamnbyggnader och ödegator och sen fick jag gå tillbaka nästan hela vägen igen. Fötterna gjorde ont och vägen hem kändes mycket mindre överkomlig än den hade gjort på ditvägen så jag tänkte att jag skulle ta tunnelbanan hem, för att det är smidigt, för att lära mig den bättre och även för att lilla Västeråstjejen i mig exotifierar tunnelbaneåkande otroligt mycket. Dessvärre hade jag problem med att lokalisera 1, mig själv 2, närmsta tunnelbanestation och återigen gick jag i en konstig halvkrok innan jag hittade rätt. Själva tunnelbaneåkandet gick över förväntan, men i och för sig är tunnelbanelinjer betydligt lättare att förstå än busslinjer (jag bävar inför den dag jag måste åka buss här)
Förvirringen fortsatte när jag gått av hemma på Rocafort och självsäkert traskade iväg. Åt fel håll. När jag kommit till den stora gatan jag vikit av på när jag var på väg till stranden imorse erkände jag mig besegrad och väcklade upp kartan, orienterade mig och gick tillbaka. Ett kvarter från lägenheten hittade jag ett apotek och haltade in och köpte skavsårsplåster för mer pengar än jag spenderat sammanlagt denna helgen, men i stunden hade jag kunnat betala en månadshyra för dem. Apotekskvinnan tittade medlidande på mig och erbjöd mig en stol ifall jag ville ta på dem direkt men jag stammade fram att jag bor bara ett kvarter bort så det ska nog gå bra. Jag ville mest hem och ta av skorna och släppa ut mina svullna, ömma fötter i det fria. Tillslut tog jag mig hem och nu är jag omplåstrad och nergosad i min säng.
Vad jag ska hitta på imorgon är väldigt oklart, beroende på hur fötterna mår kanske jag gör om dagens äventyr (utan att gå vilse flera gånger, helst) annars vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Det är också min sista "semesterdag" innan jobbet, som blir mer och mer lockande, tänk att få prata med någon! Utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet!
Nu: dusch, bok, fläkt.
Som sagt har jag tittat på havet idag, jag gick och gick och gick och hittade det stora blå, och även de stora folkmassorna. Efter att ha glidit omkring i mitt närområde sen pappa åkte hem har jag liksom glömt av lite var jag faktiskt är någonstans. Men när jag idag kom ner mot vattnet fick jag en vänlig påminnelse, välkommen till Barcelona! Det var ett fint avbrott i min ensamsemester att smälta in i den aldrig sinande strömmen av helg- och semesterfirare som gled framåt i maklig takt. Inte för att jag har pratat med någon idag eller så, men det är svårt att känna sig ensam när det finns så mycket (många) att titta på. Jag gick i någon slags halvkrok och hittade en bänk där jag blev sittandes resten av dagen, det var så rofyllt! Jag läste, drack vatten, åt medhavd lunch och tittade på människor. Det är så många som tar sig fram på inlines/skateboards och jag har tittat på dem och tänkt att den sortens transportmedel inte alls är gjort för Sverige egentligen, utan för ställen där en inte behöver oroa sig för att få vintergrus i kullagren. Vid femtiden funderade jag på om jag skulle ta mig hem, men hälarna värkte av nyvunna skavsår (Ja, båda hälarna. Att ta oingådda skor idag var bland det dummaste jag gjort tror jag) och det slog mig att jag inte alls behövde ha någon brådska tillbaka, jag har inget jag måste göra och ingen som oroligt väntar på mig. Vid halv 7-tiden kändes det dock som att det kunde få räcka med strandliv för idag och jag lirkade på mig sandalerna och försökte dämpa smärtan med fuktade servetter (det funkade inte alls) och sen haltade jag iväg samma väg som jag kom. Trodde jag. Egentligen gick jag en helt annan väg, irrade bort mig bland hamnbyggnader och ödegator och sen fick jag gå tillbaka nästan hela vägen igen. Fötterna gjorde ont och vägen hem kändes mycket mindre överkomlig än den hade gjort på ditvägen så jag tänkte att jag skulle ta tunnelbanan hem, för att det är smidigt, för att lära mig den bättre och även för att lilla Västeråstjejen i mig exotifierar tunnelbaneåkande otroligt mycket. Dessvärre hade jag problem med att lokalisera 1, mig själv 2, närmsta tunnelbanestation och återigen gick jag i en konstig halvkrok innan jag hittade rätt. Själva tunnelbaneåkandet gick över förväntan, men i och för sig är tunnelbanelinjer betydligt lättare att förstå än busslinjer (jag bävar inför den dag jag måste åka buss här)
Förvirringen fortsatte när jag gått av hemma på Rocafort och självsäkert traskade iväg. Åt fel håll. När jag kommit till den stora gatan jag vikit av på när jag var på väg till stranden imorse erkände jag mig besegrad och väcklade upp kartan, orienterade mig och gick tillbaka. Ett kvarter från lägenheten hittade jag ett apotek och haltade in och köpte skavsårsplåster för mer pengar än jag spenderat sammanlagt denna helgen, men i stunden hade jag kunnat betala en månadshyra för dem. Apotekskvinnan tittade medlidande på mig och erbjöd mig en stol ifall jag ville ta på dem direkt men jag stammade fram att jag bor bara ett kvarter bort så det ska nog gå bra. Jag ville mest hem och ta av skorna och släppa ut mina svullna, ömma fötter i det fria. Tillslut tog jag mig hem och nu är jag omplåstrad och nergosad i min säng.
Vad jag ska hitta på imorgon är väldigt oklart, beroende på hur fötterna mår kanske jag gör om dagens äventyr (utan att gå vilse flera gånger, helst) annars vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Det är också min sista "semesterdag" innan jobbet, som blir mer och mer lockande, tänk att få prata med någon! Utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet!
Nu: dusch, bok, fläkt.
havet havet havet
Min ensamminisemester fortsätter, det vill säga de lediga ensamma dagarna efter inflytt och innan jobb. Även om jag börjar bli lite rastlös och sällskapssjuk och behovet av att kunna prata med någon utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet ökar så känns det skönt att ha de har dagarna när jag kan fokusera på att hitta lugn och ro.
Idag tänkte jag åka ner till havet och få havssaltsvindar i ansiktet, så nu sitter jag med kartan utbredd över hela sängen och försöker göra upp en färdplan, om det inte verkar alltför svårt så går jag nog dit och sen kanske jag tar tunnelbanan hem igen.
Annars är det lugnt och stilla, jag läser och läser och gosar i de svala pustarna från fläkten.
Vi hörs i eftermiddag!
Idag tänkte jag åka ner till havet och få havssaltsvindar i ansiktet, så nu sitter jag med kartan utbredd över hela sängen och försöker göra upp en färdplan, om det inte verkar alltför svårt så går jag nog dit och sen kanske jag tar tunnelbanan hem igen.
Annars är det lugnt och stilla, jag läser och läser och gosar i de svala pustarna från fläkten.
Vi hörs i eftermiddag!
fredag 18 juli 2014
en kvinna, en stad och en gnutta tur
Efter att ha gått upp ur sängen, klätt på mig och pratat lite med mina roomies (det vill säga stammad EH EH EH BIEN! som svar på deras frågor, det här med språket kommer att ta lite tid) gick jag ut i Barcelonasolen. Ett par kvarter bort, raka spåret längs med min gata ligger en relativt stor park och där har jag suttit i flera timmar idag och läst. Jag släpade med mig så många böcker som möjligt, en del följer ett tema, som tex Katedralen vid havet som utspelar sig här i Barcelona och Utvandrarna för att jag har utvandrat litegrann, och så vidare. Just nu läser jag Shantaram som fick följa med mest på grund av sina många sidor och små bokstäver: en bok som räcker länge. På första sidan i boken står det
Att lägga en hel dag på att sitta ensam i en park, jaga skugga och läsa och titta på fåglar (sammetsgråa duvor och fåglar lika gröna som palmernas (bara det, palmer i en park) blad som flög omkring och byggde bo) var jättefint. Mot eftermiddagen gick jag hem, stannade på ett supermarket för att köpa vatten och en nektarin och i mitt rum låg en fläkt som jag tror är min egen?! Hur underbara är inte alla här! När fläkten stått på i ca 3 minuter blev luften sval och jag somnade. Snart ska jag äta mat och läsa vidare. Alla tvivel från imorse är bortblåsta och allt känns mycket soligare och säkrare igen. Jag är så oerhört tacksam för allt.
"Så börjar den, den här berättelsen, precis som allting annat - med en kvinna, en stad och en gnutta tur"och jag läste det ungefär 5 gånger, tittade upp och log för mig själv. Helt ensam i en park i Barcelona. Och jag tänkte att ungefär så börjar den här berättelsen också, och att läsa det i en bok bara sådär var underbart, allt kändes så sammanhängande. Första delen av boken beskriver rätt ingående när huvudpersonen kommer till Bombay, och det kändes också så perfekt för där satt jag, ny i en stad och nästan drunkade i intryck.
Att lägga en hel dag på att sitta ensam i en park, jaga skugga och läsa och titta på fåglar (sammetsgråa duvor och fåglar lika gröna som palmernas (bara det, palmer i en park) blad som flög omkring och byggde bo) var jättefint. Mot eftermiddagen gick jag hem, stannade på ett supermarket för att köpa vatten och en nektarin och i mitt rum låg en fläkt som jag tror är min egen?! Hur underbara är inte alla här! När fläkten stått på i ca 3 minuter blev luften sval och jag somnade. Snart ska jag äta mat och läsa vidare. Alla tvivel från imorse är bortblåsta och allt känns mycket soligare och säkrare igen. Jag är så oerhört tacksam för allt.
första natten
Första natten i mitt lilla rum är över. Solen har gått upp och temperaturen härinne likaså. Jag har sovit oroligt, vaknat flera gånger och undrat vart jag är. Av ren tillfällighet vaknade jag till vid tvåtiden, samma tid som min argentinska rumsgranne kom hem från sitt jobb och knackade på och bad om att få tillbaka fläkten, vilket hon självklart fick. Jag hade tidigare på kvällen panikat lite över det faktum att jag kanske skulle sova när hon kom hem (när hon skulle komma tillbaka visste jag inte innan) och omedvetet lägga beslag på fläkten längre än lämpligt. Trots att luften blev märkbart varmare bara minuter efter att fläkten bytt tillbaka till sin riktiga ägare sov jag bättre, lättad av bytet.
Vaknade, varm, kissnödig och hungrig för ungefär en timme sen, kände ett moln av tvivel blomma upp i mig och ägnade 10 minuter åt att bara tänka över den här helt nya absurda livssituationen. Jag kom fram till att det är okej att vara rädd och ensam, men det är inte okej att ge upp än. Istället gjorde jag frukost och kissade och sen kändes allt betydligt bättre igen. För tillfället är jag tillbaka i sängen, försöker att smida någon slags plan för dagen. Eller ja, försöker räkna ut huruvida jag orkar gå upp och klä på mig nu eller om jag vill sova lite till.
Inser även att jag glömt att packa med mig shorts, vilket kanske är det dummaste jag gjort hittills, annars känns det som att jag har det mesta jag kan behöva med mig. Allt utom förmågan att ta in allt som händer.
Vaknade, varm, kissnödig och hungrig för ungefär en timme sen, kände ett moln av tvivel blomma upp i mig och ägnade 10 minuter åt att bara tänka över den här helt nya absurda livssituationen. Jag kom fram till att det är okej att vara rädd och ensam, men det är inte okej att ge upp än. Istället gjorde jag frukost och kissade och sen kändes allt betydligt bättre igen. För tillfället är jag tillbaka i sängen, försöker att smida någon slags plan för dagen. Eller ja, försöker räkna ut huruvida jag orkar gå upp och klä på mig nu eller om jag vill sova lite till.
Inser även att jag glömt att packa med mig shorts, vilket kanske är det dummaste jag gjort hittills, annars känns det som att jag har det mesta jag kan behöva med mig. Allt utom förmågan att ta in allt som händer.
torsdag 17 juli 2014
hundra procent här
Okej.
Jag sitter i ett rum i L'Eixample, 3 våningar upp i ett hus med fantastisk ingång. Någon dag kanske jag fotar den. (Men ni vet hur det brukar bli med mig och foton, inte alls)
2 stora väskor släpades upp för trånga trappor, in i det lilla rummet. När allt var uppackat var det svårt att förstå hur det fick plats, alla "bra-att-ha"-grejer ligger på hyllor och i lådor och den lilla garderoben är fylld med kläder och lakan och handdukar och annat. Och i den lilla sängen sitter jag, i vinddraget från en fläkt min ena rumskompis lånade mig. Hon är från Argentina, har kort hår och en sleeve på ena armen och trots att hon pratar så fort på sydamerikansk spanska att jag knappt hinner med alls är hon redan den coolaste jag sett i hela Barcelona.
Jag är verkligen hundra procent här nu, hundra procent på plats. På måndag börjar jag jobba och det blir den sista pusselbiten som ska trilla rätt innan jag kan förstå vad jag håller på med. Flyttar hemifrån, ner till Spanien. Helt ensam. På obestämd tid. Jag som aldrig gjort något vuxet i hela mitt liv ska ta hand om mig själv, helt på egen hand. (Mamma hur tvättar man?)
Hela helgen är ledig, de sista dagarna på mitt sommarlov. Eftersom jag lever ett budgetliv och helst inte vill spendera några pengar alls tänker jag att jag ska ta en bok och en flaska vatten och gå till närmsta park, och sen sitta där och läsa och titta på människor. Efter 2 dagars promenad genom hela Grácia och på många andra ställen också är mina fötter trötta, men om de repar sig kanske jag provar att gå ner till havet. Det är en bit men min kropp längtar efter friska havsvindar och mina ögon längtar efter att se horisonten försvinna mellan blå himmel och blått vatten. Men havet finns kvar. Och jag nära det. Jag bor här nu, jag kan bara inte fatta att det är sant än.
Jag sitter i ett rum i L'Eixample, 3 våningar upp i ett hus med fantastisk ingång. Någon dag kanske jag fotar den. (Men ni vet hur det brukar bli med mig och foton, inte alls)
2 stora väskor släpades upp för trånga trappor, in i det lilla rummet. När allt var uppackat var det svårt att förstå hur det fick plats, alla "bra-att-ha"-grejer ligger på hyllor och i lådor och den lilla garderoben är fylld med kläder och lakan och handdukar och annat. Och i den lilla sängen sitter jag, i vinddraget från en fläkt min ena rumskompis lånade mig. Hon är från Argentina, har kort hår och en sleeve på ena armen och trots att hon pratar så fort på sydamerikansk spanska att jag knappt hinner med alls är hon redan den coolaste jag sett i hela Barcelona.
Jag är verkligen hundra procent här nu, hundra procent på plats. På måndag börjar jag jobba och det blir den sista pusselbiten som ska trilla rätt innan jag kan förstå vad jag håller på med. Flyttar hemifrån, ner till Spanien. Helt ensam. På obestämd tid. Jag som aldrig gjort något vuxet i hela mitt liv ska ta hand om mig själv, helt på egen hand. (Mamma hur tvättar man?)
Hela helgen är ledig, de sista dagarna på mitt sommarlov. Eftersom jag lever ett budgetliv och helst inte vill spendera några pengar alls tänker jag att jag ska ta en bok och en flaska vatten och gå till närmsta park, och sen sitta där och läsa och titta på människor. Efter 2 dagars promenad genom hela Grácia och på många andra ställen också är mina fötter trötta, men om de repar sig kanske jag provar att gå ner till havet. Det är en bit men min kropp längtar efter friska havsvindar och mina ögon längtar efter att se horisonten försvinna mellan blå himmel och blått vatten. Men havet finns kvar. Och jag nära det. Jag bor här nu, jag kan bara inte fatta att det är sant än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)