Vet ni vad jag älskar? Kommatecken. Alla mina gamla svensklärare kan gladeligen intyga att detta är en stark och ihållande kärlek då jag mer än en gång fått kommentaren "kommatera mindre!" på uppsatser och liknande. Men det är något med kommatecken som tilltalar mig på en liksom djup, symbolisk nivå. Det är som en liten andningspaus i texten men inte lika avslutande som en punkt. Det blir som ett litet löfte om att det inte är slut här, utan att det kommer mer om en liten stund.
Nu när det bara är ett par dagar kvar (hjälp imorgon är min sista helt "lediga" dag i och med att jag ska till jobbet och skriva på papper osv på måndag samt måste städa och packa) har jag börjat se de här månaderna mer och mer som ett kommatecken i mitt liv i Vässlan. En kort paus från verkligheten men ett löfte om att det kommer mer om en liten stund. Och när timmarna tickar iväg här börjar jag tänka att kanske sätter jag inte punkt för Barcelona på tisdag, kanske är det bara ytterligare ett kommatecken av många i mitt liv. (Kanske är det här ett sätt att hantera att jag inte tycker att det är speciellt kalas att säga hejdå, man skulle kunna säga att jag hatar det också, om man nu vill tala klarspråk) Men oavsett så vill jag gärna tro att jag kommer tillbaka hit, och inte bara på en weekendresa utan något längre än så. Det finns så mycket kvar att göra och se och upptäcka här, men det är dags för mig att åka hem nu och det har jag trots allt valt själv, och det känns helt rätt.
Så jag spenderar dagarna med att säga hejdå till stan på alla möjliga sätt, sola, mata duvorna på placa Catalunya, trängas med turister på Ramblan (och fråga mig själv varför åh varför jag tog den vägen hem) promenera runt på smågator, göra mitt bästa för att tappa bort mig men lyckas hitta hem, besöka shoppingcenter (vilken eufori! Gick runt helt vilsen in och ut ur affärer för första gången sen jag kom hit)hänger på Rolandos bar med Marina och Rencel och massa andra saker som ska få mig att komma ihåg allt. Komma ihåg mitt Barcelona, och jag tror att jag lyckas, det finns så mycket som trängs i minnesarkivet nu och jag älskar det.
I förrgår var det Kataloniens nationaldag och det var människor precis överallt, och nästan alla hade antingen röda eller gula tröjor på sig. Längs med Gran Via stod (vad jag tänkte var) tusentals människor och manifesterade för ett självständigt Katalonien, enligt the Guardian var 1,8 miljoner (MILJONER) människor på plats, och mitt bland dem gick jag. Förstår ni? En komma åtta miljoner människor står längs med en gata och ropar, sjunger, dansar, firar och manifesterar. Det var helt makalöst.
Nu ska jag laga mat och fortsätta packa ner saker jag inte behöver de kommande dagarna, senare kanske jag ska träffa Marina, men vi får se hur det blir.
Vi ses nästa vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar