I fredags kom mamma och pappa äntligen hit! Efter att ha lämnat av Bella i en taxi förra helgen har det känts lite ensamt, speciellt eftersom L ska åka hem till Sverige igen och vi i veckan hade avskedsmiddag för henne (på en fantastisk vegrestaurang) så när fredagen kom var jag mer än redo för en helg på hotell och att få vara liten igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
tisdag 26 augusti 2014
måndag 18 augusti 2014
hela veckan
Jag tror att jag har haft den bästa helgen sen jag kom hit, allt har varit perfekt och jag har tusen saker att berätta, för enkelhetens skull ska jag försöka ta det i kronologisk ordning, och jag antar att vi plockar upp tråden där jag lämnade den sist, för en vecka sen. Hela förra veckan är mest ett töcken, allt jag kunde tänka på var att Bella snart skulle vara här hos mig och jag kryssade dagarna som gick på min nedräkningskalender. Tisdagen kröp fram och onsdagen var outhärdlig, den tog aldrig slut. Den började tidigt på morgonen på andra sidan stan där jag letade rätt på en respektingivande byggnad i betong och fick mitt NIE-nummer, äntligen. Det tog hela förmiddagen och jag missade första passet på jobbet, och jag hade dessutom bett om lov att få sluta en timme tidigare (med andra ord jobbade jag mycket mindre än jag brukar) och ändå tog arbetsdagen aldrig slut! Klockan 18.00.00 packade jag ihop mina papper och slängde mig ut från kontoret, sprang till tunnelbanan och trummade otåligt på räcket hela resan. Plötsligt var jag minuter, meter, ifrån en av mina allra käraste vänner. Och där satt hon, mitt på Placa de Catalunya satt hon och väntade på mig. Det var nästan som på film när jag äntligen hittade henne. Vi tog oss hem till mig, jag visade henne lägenheten och hon lämnade av sin packning och sen begav vi oss ut för att käka. Eftersom jag har levt på bröd och vatten (inte riktigt men det har varit väldigt spartanskt) sen jag kom hit är jag inte speciellt bevandrad i resturanger häromkring så det tog oss en stund att hitta ett ställe, och vi gick säkert miste om många guldkorn. Men mat fick vi och aldrig har två människor pratat så intensivt på en uteservering förut.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
måndag 11 augusti 2014
nedräkning
Så drog arbetsveckan igång igen, dagarna bara springer förbi. Det kändes inte alls lika jobbigt som det brukar att gå till jobbet imorse, min kropp kanske äntligen börjar vänja sig vid arbetslivet. (Det är kanske helt okej att det tar en månad att vänja sig när en har ungefär 40 år framför sig) Helgen var fin och gick som vanligt himla snabbt. Linnéa bjöd hem mig till sig på lördagkvällen och vi satt på hennes balkong och drack öl och åt vattenmelon och pratade om en massa olika saker, tänk vad konstigt det är att lära känna nya personer egentligen, en har ett helt liv att berätta om och ett helt liv att lära känna. Efter ett par timmar gick vi ut och träffade hennes rumskompisar och sen drog de med mig på en barrunda. Det är underbart att få se nya delar av stan, men livsfarligt att göra det med människor som bor här, jag skulle inte ens under pistolhot hitta till de ställena vi var på, jag bara följer med. (Men det är också himla fint, dels att de tar med mig och dels att få se alla de delar jag aldrig skulle hitta annars)
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
lördag 9 augusti 2014
augustilöften
Åh tänk vilken fin månad augusti ser ut att bli, jag blir helt snurrig bara av att tänka på det! Idag kom nästa glädjesms: Bella har bokat biljetter och kommer ner och hälsar på den 13! Från onsdag till tidig söndagmorgon kommer Bellaboo hit och hänger med mig, klappar mig på huvudet och tar igen all den tid vi pratat om sen tidigt i våras, ingen är gladare än jag, sällskap! Bella! Barcelona! Åh, jag är så glad (så glad så att halva jobbdagen täcktes av rosa dimma, jag pratade med alla möjliga människor med huvudet uppe bland molnen och glömde bitvis att jag faktiskt jobbade)
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
 |
| Nedräkningskalender som kommer att pryda min vägg de kommande veckorna |
återigen helg
Det är lördag och som traditionen bjuder ligger jag i min säng och halvsover hela dagen. Jag är så trött i huvudet och längtar efter lugn och ro och tystnad hela arbetsveckan så att få vakna lördag morgon och somna om igen är så lyxigt. Som vanligt har jag inte heller några planer för kvällen utan antar att jag kommer gå ut och strosa omkring en stund, titta lite på människor och sen gå hem igen. Det kan bli en fin kväll ändå.
Igår umgicks jag med jobbisarna efter jobbet, helt galet eller hur? Jag följde med hem till några av dem och drack öl i deras fina lilla lägenhet medan de bytte om, och sen gick vi hem till en annan tjej och drack öl på hennes terrass, med utsikt över små vindlande gator och hustak. Allt var jättefint och när kvällen bäddade ner oss i mörker tände vi ljus och satt kvar en stund till. Jag blir helt varm i hjärtat av hur snälla alla är som bara tar mig under sina vingar och drar med mig på saker. Tänk va, lilla jag. Väldigt tidigt blev jag väldigt trött och jag promenerade hemåt, stötte på en tunnelbanestation och tänkte "fuck it" och åkte metron hem till mig istället. På väg hem från metron slank jag in på det lilla kebabhaket och köpte färdigmat för första gången sen jag kom hit, och det var galet gott. Känns bra att ha ett schysst kebabhak 3 minuter bort, en vet aldrig när en kan behöva schysst kebab.
Idag borde jag städa och tvätta men först av allt handla. Tänk vad oinspirerande. Allt jag vill är att få ligga kvar i min säng hela dagen och halvsova bort tröttman. Men men, det är lika bra att kila ut och handla på en gång, jag vet fortfarande inte riktigt vilka öppettider min affär har på helgerna och klockan går. Och jag vill ju att det ska vara fint här när Bella kommer och hälsar på!
Igår umgicks jag med jobbisarna efter jobbet, helt galet eller hur? Jag följde med hem till några av dem och drack öl i deras fina lilla lägenhet medan de bytte om, och sen gick vi hem till en annan tjej och drack öl på hennes terrass, med utsikt över små vindlande gator och hustak. Allt var jättefint och när kvällen bäddade ner oss i mörker tände vi ljus och satt kvar en stund till. Jag blir helt varm i hjärtat av hur snälla alla är som bara tar mig under sina vingar och drar med mig på saker. Tänk va, lilla jag. Väldigt tidigt blev jag väldigt trött och jag promenerade hemåt, stötte på en tunnelbanestation och tänkte "fuck it" och åkte metron hem till mig istället. På väg hem från metron slank jag in på det lilla kebabhaket och köpte färdigmat för första gången sen jag kom hit, och det var galet gott. Känns bra att ha ett schysst kebabhak 3 minuter bort, en vet aldrig när en kan behöva schysst kebab.
Idag borde jag städa och tvätta men först av allt handla. Tänk vad oinspirerande. Allt jag vill är att få ligga kvar i min säng hela dagen och halvsova bort tröttman. Men men, det är lika bra att kila ut och handla på en gång, jag vet fortfarande inte riktigt vilka öppettider min affär har på helgerna och klockan går. Och jag vill ju att det ska vara fint här när Bella kommer och hälsar på!
torsdag 7 augusti 2014
"Du är lite inaktiv på bloggen" sa pappa menande när vi tidigare ikväll pratade på skype. "Förlåt, men det HÄNDER ju ingenting" var det enda jag kunde svara, och det är rätt sant. Sen i måndags då jag sist bloggade har jag jobbat jobbat jobbat, promenerat omvägar hem och pratat med vänner till (alldeles för) långt in på nätterna. Internet kan vara en fantastisk räddning minsann. Efter en halvtimmes videosamtal med en trött pappa och en mamma som gjorde sig redo för att jobba (och jag som plötsligt ropade "men GUD mamma, jag jobbar ju mer än vad du gör!") tänkte jag skriva om hur jag inte gör något speciellt spännande just nu. Men då skrev Linnéa och gav mig något att skriva om. Vi har inte setts på en vecka eftersom hon har slutat på jobbet, så idag gick vi ut, drack ett glas vin, promenerade omkring, åt frozen yoghurt (åh åh åh) och pratade om allt mellan himmel och jord. Det är så himla roligt att ha en kompis här, speciellt en kompis som bor 10 minuter bort, vilken lyx! Vi gick på bakgator, över torg, längs med bilvägar. Trillade in på ett av alla hundratals små hak för att svalka våra svettblanka kroppar med kallt vin, trillade ut igen och gick vidare. Jag skulle kunna gå omkring varje dag bara i närheten av där jag bor och ändå se nya saker hela tiden, och det är sådana gånger jag faktiskt inser att jag bor i en storstad och inte i lilla Västerås.
När jag kom hem igen slängde jag mig in i duschen och duschade iskallt för att kyla ner mig ordentligt, efter duschen blev jag ståendes i köket i ungefär en kvart och pratade med min ena roomie och min hyresvärd, och mina öron börjar långsamt vänja sig vid spanskan. Även om jag mest stammar fram tvåordsmeningar som en annan bäbis så förstår jag mer och mer av vad som sägs, det är så roligt. Jag vill skriva till min gamla spansklärare och berätta om att jag bor i Spanien nu och att jag inte var ett hopplöst fall trots allt (och tänk att hon inte trodde det, utan hennes pepp hade jag kanske inte suttit här idag) Efter 15 minuter var jag redan svettig igen, så nu sitter jag i min lilla fläkts svalkande vindpustar. Jag älskar min fläkt.
Imorgon är det torsdag, och jag har då bott här i 3 veckor, 3 hela veckor! Det känns som att saker börjar röra på sig, både med språket och med umgänget, och det känns så jävla bra. Dessutom är det en dag närmare besök. Hjälp vad jag ser fram emot det!
Jag hoppas att paps (och alla andra) känner sig tillfredsställd med ett nytt inlägg, nästa gång vi pratar med varandra kanske jag inte får någon pik om bloggandet. (Antagligen får jag det, bloggen brukar komma på tal varje gång vi pratar med varandra, men det är egentligen rätt fint att jag kan glädja någon därhemma med mina uppdateringar) Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon, rädda världen ett samtal i taget.
Skickar även tusen tankar till hemtrakterna där elden härjar, mitt lilla hjärta fladdrar av oro. Jag hoppas det regnar på er snart.
När jag kom hem igen slängde jag mig in i duschen och duschade iskallt för att kyla ner mig ordentligt, efter duschen blev jag ståendes i köket i ungefär en kvart och pratade med min ena roomie och min hyresvärd, och mina öron börjar långsamt vänja sig vid spanskan. Även om jag mest stammar fram tvåordsmeningar som en annan bäbis så förstår jag mer och mer av vad som sägs, det är så roligt. Jag vill skriva till min gamla spansklärare och berätta om att jag bor i Spanien nu och att jag inte var ett hopplöst fall trots allt (och tänk att hon inte trodde det, utan hennes pepp hade jag kanske inte suttit här idag) Efter 15 minuter var jag redan svettig igen, så nu sitter jag i min lilla fläkts svalkande vindpustar. Jag älskar min fläkt.
Imorgon är det torsdag, och jag har då bott här i 3 veckor, 3 hela veckor! Det känns som att saker börjar röra på sig, både med språket och med umgänget, och det känns så jävla bra. Dessutom är det en dag närmare besök. Hjälp vad jag ser fram emot det!
Jag hoppas att paps (och alla andra) känner sig tillfredsställd med ett nytt inlägg, nästa gång vi pratar med varandra kanske jag inte får någon pik om bloggandet. (Antagligen får jag det, bloggen brukar komma på tal varje gång vi pratar med varandra, men det är egentligen rätt fint att jag kan glädja någon därhemma med mina uppdateringar) Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon, rädda världen ett samtal i taget.
Skickar även tusen tankar till hemtrakterna där elden härjar, mitt lilla hjärta fladdrar av oro. Jag hoppas det regnar på er snart.
söndag 3 augusti 2014
jag vill verkligen vara här
Och så kom söndagskvällen igen, snabbt och obarmhärtigt. Plötsligt var helgen över, och det kändes som att den knappt hunnit börja. De lediga dagarna har förflutit väldigt lugnt, jag har gått omkring i min stadsdel, suttit och läst i skuggan från träden. Tittat på människor och lett i något slags stumt samförstånd med äldre kvinnor som suttit sig bredvid mig för en kort rast i sitt promenerande.
Igår kväll skulle jag ha träffat en jobbkompis, men förvirring och kommunikationsproblem ledde till ett par timmars väntan för att sen vända hem igen. Andra gånger skulle samma situation gjort mig ledsen och besviken, och självklart var det synd att vi inte träffades, men att promenera hem i Barcelonanatten är som medicin för ledsamhet, det går inte att vara fylld av besvikelse i en natt som är så ljum och så mjukt upplyst av gula gatlampor, så när jag nådde fram till porten och gick upp för alla trappor kände jag mig mest bara härligt trött. Min sinnesstämning har blivit så annorlunda, och betydligt mer stabil, sen jag flyttade hit.
Samma känsla höll i sig även idag när jag efter lång sovmorgon och lång frukost gick ut för att promenera, titta på människor och läsa. Den gnagande ensamheten släppte och plötsligt var det bara skönt att få sitta ensam på en bänk och småprata lite med någon som passerade förbi. Alone men inte lonely skulle en kunna sammanfatta det som. Flera timmar satt jag på en bänk, hörde söndagstrafiken rusa förbi och såg en blandning av turister och barcelonabor gå förbi mig, och allt jag kunde tänka var att jag vill verkligen vara här. Det spelar ingen roll om hela livet bara är ensampromenader och läsa böcker på en parkbänk, det spelar ingen roll. Det är helt okej. Jag kände mig så tillfreds, så övertygad om att jag faktiskt har gjort rätt som kom hit. Oavsett hur svårt det är att rycka upp alla rötter och försöka plantera om dem någon annanstans, oavsett hur många pärlband av tårar som har trillat ner för mina rödblommiga kinder av saknad, oavsett hur många gånger jag önskar att jag var tillbaka i prinsessrummet så är jag ändå där jag ska vara just nu. Jag kommer att komma hem en dag, förr eller senare kommer jag att packa ner Nya Livet och åka hem till Gamla Livet, och när den dagen kommer börjar ett nytt äventyr, att försöka få plats med alla bitar från det här livet i mitt gamla liv. Men just nu är det här mitt liv, just nu är mitt liv heltidsjobb, ensampromenader och ett litet rum fyra trappor upp, och jag skulle inte vilja ha något annat. Det är meningen att jag ska vara här, och jag blir mer och mer säker på det.
Vetskapen om att jag snart får sällskap gör allt lättare också, idag gick jag återigen förbi hotellet där jag ska bo med mamma och pappa, en dag närmare. Systeryster blir dagligen bearbetad och tjatad på att hon ska komma hit, och dagligen hintar hon om att det faktiskt kommer hända. Dessutom fick jag ett så himla fint sms av en himla fin vän imorse, någon jag inte pratat med på alldeles för länge, och en knut i min mage löstes upp och blev till fjärilar istället när smset avslutades med "jag vill hälsa på dig, hur gör jag?" Så kanske, förhoppningsvis, är det inte alls lång tid kvar innan någon från Gamla Livet kommer och klappar mig på huvudet. Min besatthet av bekräftelse har fått en annan skepnad sen jag kom hit och visar sig i ett omättligt behov av att bli saknad, ett behov som bottnar i en rädsla av att bli bortglömd. Viljan att ständigt vara i era tankar finns kvar, och jag hoppas att ni tänker på mig då och då, stannar upp och säger "så där skulle Emelie ha sagt" eller "det här skulle Emelie ha tyckt om"
För det skulle jag ha tyckt om, om ni nämnde mig någon gång ibland.
Igår kväll skulle jag ha träffat en jobbkompis, men förvirring och kommunikationsproblem ledde till ett par timmars väntan för att sen vända hem igen. Andra gånger skulle samma situation gjort mig ledsen och besviken, och självklart var det synd att vi inte träffades, men att promenera hem i Barcelonanatten är som medicin för ledsamhet, det går inte att vara fylld av besvikelse i en natt som är så ljum och så mjukt upplyst av gula gatlampor, så när jag nådde fram till porten och gick upp för alla trappor kände jag mig mest bara härligt trött. Min sinnesstämning har blivit så annorlunda, och betydligt mer stabil, sen jag flyttade hit.
Samma känsla höll i sig även idag när jag efter lång sovmorgon och lång frukost gick ut för att promenera, titta på människor och läsa. Den gnagande ensamheten släppte och plötsligt var det bara skönt att få sitta ensam på en bänk och småprata lite med någon som passerade förbi. Alone men inte lonely skulle en kunna sammanfatta det som. Flera timmar satt jag på en bänk, hörde söndagstrafiken rusa förbi och såg en blandning av turister och barcelonabor gå förbi mig, och allt jag kunde tänka var att jag vill verkligen vara här. Det spelar ingen roll om hela livet bara är ensampromenader och läsa böcker på en parkbänk, det spelar ingen roll. Det är helt okej. Jag kände mig så tillfreds, så övertygad om att jag faktiskt har gjort rätt som kom hit. Oavsett hur svårt det är att rycka upp alla rötter och försöka plantera om dem någon annanstans, oavsett hur många pärlband av tårar som har trillat ner för mina rödblommiga kinder av saknad, oavsett hur många gånger jag önskar att jag var tillbaka i prinsessrummet så är jag ändå där jag ska vara just nu. Jag kommer att komma hem en dag, förr eller senare kommer jag att packa ner Nya Livet och åka hem till Gamla Livet, och när den dagen kommer börjar ett nytt äventyr, att försöka få plats med alla bitar från det här livet i mitt gamla liv. Men just nu är det här mitt liv, just nu är mitt liv heltidsjobb, ensampromenader och ett litet rum fyra trappor upp, och jag skulle inte vilja ha något annat. Det är meningen att jag ska vara här, och jag blir mer och mer säker på det.
Vetskapen om att jag snart får sällskap gör allt lättare också, idag gick jag återigen förbi hotellet där jag ska bo med mamma och pappa, en dag närmare. Systeryster blir dagligen bearbetad och tjatad på att hon ska komma hit, och dagligen hintar hon om att det faktiskt kommer hända. Dessutom fick jag ett så himla fint sms av en himla fin vän imorse, någon jag inte pratat med på alldeles för länge, och en knut i min mage löstes upp och blev till fjärilar istället när smset avslutades med "jag vill hälsa på dig, hur gör jag?" Så kanske, förhoppningsvis, är det inte alls lång tid kvar innan någon från Gamla Livet kommer och klappar mig på huvudet. Min besatthet av bekräftelse har fått en annan skepnad sen jag kom hit och visar sig i ett omättligt behov av att bli saknad, ett behov som bottnar i en rädsla av att bli bortglömd. Viljan att ständigt vara i era tankar finns kvar, och jag hoppas att ni tänker på mig då och då, stannar upp och säger "så där skulle Emelie ha sagt" eller "det här skulle Emelie ha tyckt om"
För det skulle jag ha tyckt om, om ni nämnde mig någon gång ibland.
lördag 2 augusti 2014
åskan
Det smäller i hela lägenheten av åskan just nu, mullret ramlar ner och smiter in genom öppna fönster, förhöjd av bergen runt staden och av akustiken i luftrummet utanför köket, det är helt sanslöst mäktigt!
I vanlig helganda har jag mest gått omkring i en halvvaken dimma, sov jättelänge, åt frukost och sov lite till, väckt av en obehaglig och sorglig dröm. (Jag sitter mitt emot storasyster och pratar och avbryter mig mitt i för att säga "du är inte här, eller hur?" och hon svarar bara "nej" då vaknade jag och tänkte att nu räcker det med sömn ett tag) För några timmar sen gick jag ut för att köpa bröd och få lite frisk luft. Jag satte mig på en bänk och började läsa Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Den utspelar sig i Barcelona och därför fick jag den av pappa innan jag åkte. Redan efter cirka 20 sidor nämns grevarna d'Urgell och Borrell vars namn idag finns på två långa gator som jag passerar till och från jobbet. Bara en sån sak. Tyvärr är det ont om bra platser att sitta på nära mig och luften var kylig så jag blev inte sittandes så länge. Jag hade köpt kakor eftersom min menskropp vrålar efter choklad, efter socker, efter vad som helst som är sött. (Suck, som om jag vore någon amerikansk sitcomstereotyp) Jag åt kakor, läste och tittade på en liten pojke som åkte förbi mig om och om igen på sin sparkcykel. När det blev för kallt gick jag hemåt, förbi hotellet där mamma och pappa ska bo när de kommer hit om 3 veckor. Ja, de kommer och hälsar på, jag vaknade imorse av ett sms från pappa där det stod att flyg och boende var bokat. 22 augusti kommer de hit och klappar mig på huvudet!! Åh, jag längtar så galet mycket, och även om 3 veckor är längre tid än jag bott här känns det inte allt för långt bort, tvärtom känns det ganska nära. Äntligen har jag något att verkligen se fram emot! (Jag har även tre veckor på mig att lära mig hitta, plocka ut alla bra hotspots och ta reda på var den bästa tapasen till det bästa priset finns, så att jag kan briljera med mina kunskaper när de kommer. Som det ser ut i dagsläget kan jag ta dem till byggnaden där mitt jobb ligger, och för det första tar det bara en halvimme och för det andra är det inte jättemycket att se)
Jag funderar allvarligt på att rita upp en nedräkningskarta så jag kan räkna ner dagarna tills de kommer, åh det ska bli så underbart med sällskap. (Och dessutom har de bokat ett trebäddsrum så jag får sova på hotell en hel helg, vilken lyx!)
Planerna för resten av dagen är betydligt mer diffusa. Eventuellt ska jag träffa en kompis från jobbet, men det är inget bestämt än. Trots mensvärk (som i detta nu lindras av vetekuddesubstitutet minilaptop) vore det fint att få komma ut och träffa människor. I köket står en av mina rumskompisar och diskar undan efter att ha ätit, vilket är väldigt förbryllande för ingen här äter innan 21 i vanliga fall. Ute dånar åskan så högt så ni anar inte, i min telefon planerar kärlekskollektivet sin kväll och jag tänkte läsa en stund och lyssna på åskknallarna som låter som pistolskott.
I vanlig helganda har jag mest gått omkring i en halvvaken dimma, sov jättelänge, åt frukost och sov lite till, väckt av en obehaglig och sorglig dröm. (Jag sitter mitt emot storasyster och pratar och avbryter mig mitt i för att säga "du är inte här, eller hur?" och hon svarar bara "nej" då vaknade jag och tänkte att nu räcker det med sömn ett tag) För några timmar sen gick jag ut för att köpa bröd och få lite frisk luft. Jag satte mig på en bänk och började läsa Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Den utspelar sig i Barcelona och därför fick jag den av pappa innan jag åkte. Redan efter cirka 20 sidor nämns grevarna d'Urgell och Borrell vars namn idag finns på två långa gator som jag passerar till och från jobbet. Bara en sån sak. Tyvärr är det ont om bra platser att sitta på nära mig och luften var kylig så jag blev inte sittandes så länge. Jag hade köpt kakor eftersom min menskropp vrålar efter choklad, efter socker, efter vad som helst som är sött. (Suck, som om jag vore någon amerikansk sitcomstereotyp) Jag åt kakor, läste och tittade på en liten pojke som åkte förbi mig om och om igen på sin sparkcykel. När det blev för kallt gick jag hemåt, förbi hotellet där mamma och pappa ska bo när de kommer hit om 3 veckor. Ja, de kommer och hälsar på, jag vaknade imorse av ett sms från pappa där det stod att flyg och boende var bokat. 22 augusti kommer de hit och klappar mig på huvudet!! Åh, jag längtar så galet mycket, och även om 3 veckor är längre tid än jag bott här känns det inte allt för långt bort, tvärtom känns det ganska nära. Äntligen har jag något att verkligen se fram emot! (Jag har även tre veckor på mig att lära mig hitta, plocka ut alla bra hotspots och ta reda på var den bästa tapasen till det bästa priset finns, så att jag kan briljera med mina kunskaper när de kommer. Som det ser ut i dagsläget kan jag ta dem till byggnaden där mitt jobb ligger, och för det första tar det bara en halvimme och för det andra är det inte jättemycket att se)
Jag funderar allvarligt på att rita upp en nedräkningskarta så jag kan räkna ner dagarna tills de kommer, åh det ska bli så underbart med sällskap. (Och dessutom har de bokat ett trebäddsrum så jag får sova på hotell en hel helg, vilken lyx!)
Planerna för resten av dagen är betydligt mer diffusa. Eventuellt ska jag träffa en kompis från jobbet, men det är inget bestämt än. Trots mensvärk (som i detta nu lindras av vetekuddesubstitutet minilaptop) vore det fint att få komma ut och träffa människor. I köket står en av mina rumskompisar och diskar undan efter att ha ätit, vilket är väldigt förbryllande för ingen här äter innan 21 i vanliga fall. Ute dånar åskan så högt så ni anar inte, i min telefon planerar kärlekskollektivet sin kväll och jag tänkte läsa en stund och lyssna på åskknallarna som låter som pistolskott.
fredag 1 augusti 2014
vecka 2
Varje vecka har ett gäng dagar att uppmärksamma: varje tisdag då det har gått x veckor sen jag kom hit, varje torsdag då det har gått x veckor sen jag flyttade in (och sa hejdå till pappa och blev ensam och självständig) och varje fredag då jag jobbat x veckor. Idag är det fredag och således firar jag 2 veckor på jobbet. Denna vecka var en sådan galen skitvecka, måndag och tisdag kändes som att gå i lera, onsdag vände och blev bättre, igår rullade det på även om det inte gick strålande och idag har det gått bättre igen, kanske en av de bättre dagarna med tanke på omständigheterna (det vill säga för lite sömn, halvstressig morgon och mensvärken direkt från helvetets eldar) Jag har haft ont och varit illamående och trött hela dagen, så med tanke på det har det gott bra. Det är några stycken från jobbet som är lediga eller sjuka och idag var vi bara en handfull, stämningen var väldigt avslappnad och det gödde fredagskänslorna ordentligt. När vi slutade klockan fyra sken solen och strålade ner sin värme på mig. Jag fick sällskap en bit på vägen och kanske att jag har en ny promenadkompis nu när min förra har slutat på jobbet.
Som vanligt har jag inga planer utanför jobbet, utan kommer antagligen att sova 16 timmar, ligga och dra mig och tycka synd om mig själv på grund av mensvärken (om den håller i sig, det är ju helt okej om den försvinner, och tar mitt dåliga humör med sig)
Jag är fortfarande väldigt splittrad angående allt, att inte ha några kompisar börjar bli kämpigt men jag har inte riktigt gjort något för att försöka åtgärda det heller. Hur lär en känna nya människor? Jag vet inte. (Men jag gissar att Ligga Hemma I Sängen inte är den bästa planen) Jag längtar efter ett sammanhang, ett befriande skratt, en kram. Ett hej. (Eller ja, ett hola kanske)
Jag läste ut Shantaram imorse, det tog mig ungefär 2 veckor, och nu måste jag välja något nytt att läsa, frågan är vad.
Vill avsluta med att sända en tanke till Marabou Mjölkchoklad och den bottenlösa sorg jag känner inför att vara separerad från den i dessa tider, en mens har aldrig varit ensammare. Mensamt. (Jag har det fortfarande, även om ordvitsarna inte haglar lika tätt och med samma precision som de gjorde med kärlekskollektivet. Det är jättedumt att lära känna världens bästa människor när en är 16, det finns så många kvar att träffa och ribban ligger så fruktansvärt högt, det gör inte min kompisjakt lättare)
Som vanligt har jag inga planer utanför jobbet, utan kommer antagligen att sova 16 timmar, ligga och dra mig och tycka synd om mig själv på grund av mensvärken (om den håller i sig, det är ju helt okej om den försvinner, och tar mitt dåliga humör med sig)
Jag är fortfarande väldigt splittrad angående allt, att inte ha några kompisar börjar bli kämpigt men jag har inte riktigt gjort något för att försöka åtgärda det heller. Hur lär en känna nya människor? Jag vet inte. (Men jag gissar att Ligga Hemma I Sängen inte är den bästa planen) Jag längtar efter ett sammanhang, ett befriande skratt, en kram. Ett hej. (Eller ja, ett hola kanske)
Jag läste ut Shantaram imorse, det tog mig ungefär 2 veckor, och nu måste jag välja något nytt att läsa, frågan är vad.
Vill avsluta med att sända en tanke till Marabou Mjölkchoklad och den bottenlösa sorg jag känner inför att vara separerad från den i dessa tider, en mens har aldrig varit ensammare. Mensamt. (Jag har det fortfarande, även om ordvitsarna inte haglar lika tätt och med samma precision som de gjorde med kärlekskollektivet. Det är jättedumt att lära känna världens bästa människor när en är 16, det finns så många kvar att träffa och ribban ligger så fruktansvärt högt, det gör inte min kompisjakt lättare)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)