Vet ni vad jag älskar? Kommatecken. Alla mina gamla svensklärare kan gladeligen intyga att detta är en stark och ihållande kärlek då jag mer än en gång fått kommentaren "kommatera mindre!" på uppsatser och liknande. Men det är något med kommatecken som tilltalar mig på en liksom djup, symbolisk nivå. Det är som en liten andningspaus i texten men inte lika avslutande som en punkt. Det blir som ett litet löfte om att det inte är slut här, utan att det kommer mer om en liten stund.
Nu när det bara är ett par dagar kvar (hjälp imorgon är min sista helt "lediga" dag i och med att jag ska till jobbet och skriva på papper osv på måndag samt måste städa och packa) har jag börjat se de här månaderna mer och mer som ett kommatecken i mitt liv i Vässlan. En kort paus från verkligheten men ett löfte om att det kommer mer om en liten stund. Och när timmarna tickar iväg här börjar jag tänka att kanske sätter jag inte punkt för Barcelona på tisdag, kanske är det bara ytterligare ett kommatecken av många i mitt liv. (Kanske är det här ett sätt att hantera att jag inte tycker att det är speciellt kalas att säga hejdå, man skulle kunna säga att jag hatar det också, om man nu vill tala klarspråk) Men oavsett så vill jag gärna tro att jag kommer tillbaka hit, och inte bara på en weekendresa utan något längre än så. Det finns så mycket kvar att göra och se och upptäcka här, men det är dags för mig att åka hem nu och det har jag trots allt valt själv, och det känns helt rätt.
Så jag spenderar dagarna med att säga hejdå till stan på alla möjliga sätt, sola, mata duvorna på placa Catalunya, trängas med turister på Ramblan (och fråga mig själv varför åh varför jag tog den vägen hem) promenera runt på smågator, göra mitt bästa för att tappa bort mig men lyckas hitta hem, besöka shoppingcenter (vilken eufori! Gick runt helt vilsen in och ut ur affärer för första gången sen jag kom hit)hänger på Rolandos bar med Marina och Rencel och massa andra saker som ska få mig att komma ihåg allt. Komma ihåg mitt Barcelona, och jag tror att jag lyckas, det finns så mycket som trängs i minnesarkivet nu och jag älskar det.
I förrgår var det Kataloniens nationaldag och det var människor precis överallt, och nästan alla hade antingen röda eller gula tröjor på sig. Längs med Gran Via stod (vad jag tänkte var) tusentals människor och manifesterade för ett självständigt Katalonien, enligt the Guardian var 1,8 miljoner (MILJONER) människor på plats, och mitt bland dem gick jag. Förstår ni? En komma åtta miljoner människor står längs med en gata och ropar, sjunger, dansar, firar och manifesterar. Det var helt makalöst.
Nu ska jag laga mat och fortsätta packa ner saker jag inte behöver de kommande dagarna, senare kanske jag ska träffa Marina, men vi får se hur det blir.
Vi ses nästa vecka!
lördag 13 september 2014
tisdag 9 september 2014
solpaus
Vilket semesterliv jag lever ändå, jag har det himla bra. Har nu haft en hel ledig vecka, och större delen av den har jag spenderat på stranden, jag jobbar intensivt med att försöka bygga upp en fin solbränna innan det är dags att åka hem, så jag har något att briljera med i höstmörkret. Idag är det bara en vecka kvar innan jag är hemma igen, det känns helt galet! Även om jag har kontakt med alla hemma och pratar med många varje dag, och även om både Bella och mina föräldrar har varit här och hälsat på har ju faktiskt jag varit borta från Sverige (och Västerås) i snart 2 månader. Det är otroligt blandade känslor just nu, dels ska det bli så så så skönt att få komma Hem, för oavsett hur bra jag trivs i mitt lilla rum i mitt lilla kollektiv så är det här inte Hemma, det är bara ett ställe jag bor på och känslan av tillfällighet har varit ihållande, men självklart ska det ju bli tråkigt att byta ut strandliv, solsken, vackra byggnader och storstadspuls mot lilla betonghålan som faller djupare ner mot vintermörker. Men jag längtar hem, det gör jag absolut. Ju närmare hemresedagen kommer (jag har ju min nedräkningskalender som jag kryssar en dag varje kväll innan jag somnar) ju mer slår hjärtat av längtar efter prinsessrummet, efter familjen, efter kärlekskollektivet och efter alla därhemma som jag älskar och saknar.
Igår var det en jättefin dag och jag låg utslagen på stranden i flera timmar, läste, halvsov, hade det så där bekymmerslöst semesterbra! När jag kom hem var jag knallröd från topp till tå på både fram och baksida och större delen av kroppen sved. Jag bävade för att vakna imorse och fruktade solfrossa och en kropp som skriker av känslighet, men det var inte så farligt som jag trott! Den röda färgen hade sjunkit in under natten och blivit brun på de flesta ställena, det är bara precis runt omkring bikinilinjerna och, såklart, i ansiktet som huden är öm, varm och röd. Så idag fick bli en vilodag, bokstavligt talat! Jag har hållit mig inne större delen av dagen, halvsovit, städat lite och tagit det himla lugnt. Gick ut och gick en sväng, bara för att inte ligga inne HELA dagen liksom, men nu är jag tillbaka i det lilla rummet. Snart ska jag äta, och imorgon får vi se om jag är redo för stranden eller om jag får hitta på något annat. Självklart vill jag bli brun, men jag vill inte bränna sönder hela kroppen så allt flagar bort på en gång heller, hehe.
Nu ska jag äta middag och fortsätta ta det extremt lugnt, tänk vad bra jag har det ändå va?
Igår var det en jättefin dag och jag låg utslagen på stranden i flera timmar, läste, halvsov, hade det så där bekymmerslöst semesterbra! När jag kom hem var jag knallröd från topp till tå på både fram och baksida och större delen av kroppen sved. Jag bävade för att vakna imorse och fruktade solfrossa och en kropp som skriker av känslighet, men det var inte så farligt som jag trott! Den röda färgen hade sjunkit in under natten och blivit brun på de flesta ställena, det är bara precis runt omkring bikinilinjerna och, såklart, i ansiktet som huden är öm, varm och röd. Så idag fick bli en vilodag, bokstavligt talat! Jag har hållit mig inne större delen av dagen, halvsovit, städat lite och tagit det himla lugnt. Gick ut och gick en sväng, bara för att inte ligga inne HELA dagen liksom, men nu är jag tillbaka i det lilla rummet. Snart ska jag äta, och imorgon får vi se om jag är redo för stranden eller om jag får hitta på något annat. Självklart vill jag bli brun, men jag vill inte bränna sönder hela kroppen så allt flagar bort på en gång heller, hehe.
Nu ska jag äta middag och fortsätta ta det extremt lugnt, tänk vad bra jag har det ändå va?
måndag 1 september 2014
äventyrets horisont
Okej, jag har någonting stort och viktigt att berätta, något som jag har klurat på ett tag men inte velat skriva om innan allt var helt klart. Men vi kommer till det, jag tänkte börja med att berätta vad jag har gjort sen sist, vilket inte är speciellt mycket. I tisdags träffade jag L och hennes kompis och vi gick och käkade på vegstället vi åt på tidigare, deras mat är verkligen helt otrolig! Jag var trött och seg men glad att jag tog mig ut och fick säga hejdå, kramades vid hennes port och gick sen hem, med en liten ledsnad i bröstet.
I onsdags släpade jag mig till jobbet, med ett stopp på ett apotek på vägen. På haltande spanska försökte jag säga att jag ville ha hostmedicin, men det hela slutade med att jag fick en halv läkarundersökning (ni vet med en liten träpinne och en ficklampa ner i halsen och klämmande på lymfkörtlar och allt det där?) innan jag fick en flaska hostmedicin och halstabletter. Så ovant att få ett sånt bemötande på apotek, men jag tänker att det kanske inte är så ofta jag går in på ett apotek hemma med samma nivå av förvirring. Väl på jobbet och med medicinerna i kroppen tänkte jag att jag var redo att köra på, men det var som att springa i vatten, det gick trögt och tog massa energi, och när dagen var slut tog det mig nästan dubbelt så lång tid att gå hem. Torsdag och fredag var jag sängliggandes hela tiden, förutom en kort stund på torsdagen när jag skulle ut och handla. I trapphuset möter jag en granne (en skitsnygg granne för övrigt?!) som håller på att bära upp sin cykel, där stod jag febersvettig och darrig och förbannade detta mötes dåliga timing. När jag kommit ner för trapporna var jag genomsvettig och var nära på att vända tillbaka upp och gå och lägga mig, men jag behövde verkligen handla. Observera att min affär ligger 2 minuter bort, om ens det, men det var det värsta. När jag äntligen kom hem igen var jag skakig och kallsvettig och illamående och ville mest dö en stund. Vaknade fredag morgon och insåg att jag inte kunde gå till jobbet i det skick jag var i. Det är lustigt att jag har försökt bekämpa denna monsterförkylning i typ en vecka men precis när jag trodde att den var borta slog den till med full kraft. Det var längesen jag var såhär dålig, fy.
I lördags frågade M om jag var frisk nog att följa med till stranden, och jag var tillräckligt pigg för att vara utled på att ligga hemma, så jag sa ja och tog mig ner till Barceloneta för att möta upp henne, när jag kom fram rann svetten om mig, trots att jag åkt metro med ac hela vägen dit. Men det var underbart att komma ut, att få doppa en febrig kropp i vattnet och se lite solsken. Självklart tog den utflykten alla krafter så jag åkte hem och tvärsomnade.
Igår gjorde jag i ordning matsäck, packade ner en bok och gick till pl Catalunya och satt där och läste hela dagen. Jag orkade inte göra så mycket annat, men hade ingen lust att ligga hemma heller. Älskar att bara sitta och titta på folk. Hade mycket att tänka igenom också, mycket som for runt i huvudet.
För det var ju det, det där jag skulle berätta. Jag har sagt upp mig från jobbet och bestämt mig för att åka hem till Sverige igen. Den 16 september åker jag hem, då tar det här äventyret slut för den här gången. Jag har tänkt på det här ett tag, och det känns som rätt sak att göra just nu, självklart känns det tråkigt att lämna Barcelona för Vässlan, men ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Det är jag som har bestämt det, det är mitt val, och jag tror att det blir bra. Eller jag vet att det blir bra. Anledningen är allt och inget, men mest en känsla av att tappa farten litegrann, magkänslan sa åt mig att åka hem, och jag litar på den. De två veckor som är kvar ska jag bara njuta av staden, av solen, av stranden. Ladda batterierna liksom. Sen ska jag åka hem till prinsessrummet, till att bo hemma, till att börja om från 0 igen, fast ändå inte. Och kanske kommer jag tillbaka, det här är inte min enda chans i livet, det kommer fler.
Imorgon ska jag gå och rösta, det kan bli spännande! Nu ska jag försöka sova bort den sista envisa biten av min förkylning.
I onsdags släpade jag mig till jobbet, med ett stopp på ett apotek på vägen. På haltande spanska försökte jag säga att jag ville ha hostmedicin, men det hela slutade med att jag fick en halv läkarundersökning (ni vet med en liten träpinne och en ficklampa ner i halsen och klämmande på lymfkörtlar och allt det där?) innan jag fick en flaska hostmedicin och halstabletter. Så ovant att få ett sånt bemötande på apotek, men jag tänker att det kanske inte är så ofta jag går in på ett apotek hemma med samma nivå av förvirring. Väl på jobbet och med medicinerna i kroppen tänkte jag att jag var redo att köra på, men det var som att springa i vatten, det gick trögt och tog massa energi, och när dagen var slut tog det mig nästan dubbelt så lång tid att gå hem. Torsdag och fredag var jag sängliggandes hela tiden, förutom en kort stund på torsdagen när jag skulle ut och handla. I trapphuset möter jag en granne (en skitsnygg granne för övrigt?!) som håller på att bära upp sin cykel, där stod jag febersvettig och darrig och förbannade detta mötes dåliga timing. När jag kommit ner för trapporna var jag genomsvettig och var nära på att vända tillbaka upp och gå och lägga mig, men jag behövde verkligen handla. Observera att min affär ligger 2 minuter bort, om ens det, men det var det värsta. När jag äntligen kom hem igen var jag skakig och kallsvettig och illamående och ville mest dö en stund. Vaknade fredag morgon och insåg att jag inte kunde gå till jobbet i det skick jag var i. Det är lustigt att jag har försökt bekämpa denna monsterförkylning i typ en vecka men precis när jag trodde att den var borta slog den till med full kraft. Det var längesen jag var såhär dålig, fy.
I lördags frågade M om jag var frisk nog att följa med till stranden, och jag var tillräckligt pigg för att vara utled på att ligga hemma, så jag sa ja och tog mig ner till Barceloneta för att möta upp henne, när jag kom fram rann svetten om mig, trots att jag åkt metro med ac hela vägen dit. Men det var underbart att komma ut, att få doppa en febrig kropp i vattnet och se lite solsken. Självklart tog den utflykten alla krafter så jag åkte hem och tvärsomnade.
Igår gjorde jag i ordning matsäck, packade ner en bok och gick till pl Catalunya och satt där och läste hela dagen. Jag orkade inte göra så mycket annat, men hade ingen lust att ligga hemma heller. Älskar att bara sitta och titta på folk. Hade mycket att tänka igenom också, mycket som for runt i huvudet.
För det var ju det, det där jag skulle berätta. Jag har sagt upp mig från jobbet och bestämt mig för att åka hem till Sverige igen. Den 16 september åker jag hem, då tar det här äventyret slut för den här gången. Jag har tänkt på det här ett tag, och det känns som rätt sak att göra just nu, självklart känns det tråkigt att lämna Barcelona för Vässlan, men ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Det är jag som har bestämt det, det är mitt val, och jag tror att det blir bra. Eller jag vet att det blir bra. Anledningen är allt och inget, men mest en känsla av att tappa farten litegrann, magkänslan sa åt mig att åka hem, och jag litar på den. De två veckor som är kvar ska jag bara njuta av staden, av solen, av stranden. Ladda batterierna liksom. Sen ska jag åka hem till prinsessrummet, till att bo hemma, till att börja om från 0 igen, fast ändå inte. Och kanske kommer jag tillbaka, det här är inte min enda chans i livet, det kommer fler.
Imorgon ska jag gå och rösta, det kan bli spännande! Nu ska jag försöka sova bort den sista envisa biten av min förkylning.
tisdag 26 augusti 2014
vackra helgen
I fredags kom mamma och pappa äntligen hit! Efter att ha lämnat av Bella i en taxi förra helgen har det känts lite ensamt, speciellt eftersom L ska åka hem till Sverige igen och vi i veckan hade avskedsmiddag för henne (på en fantastisk vegrestaurang) så när fredagen kom var jag mer än redo för en helg på hotell och att få vara liten igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
måndag 18 augusti 2014
hela veckan
Jag tror att jag har haft den bästa helgen sen jag kom hit, allt har varit perfekt och jag har tusen saker att berätta, för enkelhetens skull ska jag försöka ta det i kronologisk ordning, och jag antar att vi plockar upp tråden där jag lämnade den sist, för en vecka sen. Hela förra veckan är mest ett töcken, allt jag kunde tänka på var att Bella snart skulle vara här hos mig och jag kryssade dagarna som gick på min nedräkningskalender. Tisdagen kröp fram och onsdagen var outhärdlig, den tog aldrig slut. Den började tidigt på morgonen på andra sidan stan där jag letade rätt på en respektingivande byggnad i betong och fick mitt NIE-nummer, äntligen. Det tog hela förmiddagen och jag missade första passet på jobbet, och jag hade dessutom bett om lov att få sluta en timme tidigare (med andra ord jobbade jag mycket mindre än jag brukar) och ändå tog arbetsdagen aldrig slut! Klockan 18.00.00 packade jag ihop mina papper och slängde mig ut från kontoret, sprang till tunnelbanan och trummade otåligt på räcket hela resan. Plötsligt var jag minuter, meter, ifrån en av mina allra käraste vänner. Och där satt hon, mitt på Placa de Catalunya satt hon och väntade på mig. Det var nästan som på film när jag äntligen hittade henne. Vi tog oss hem till mig, jag visade henne lägenheten och hon lämnade av sin packning och sen begav vi oss ut för att käka. Eftersom jag har levt på bröd och vatten (inte riktigt men det har varit väldigt spartanskt) sen jag kom hit är jag inte speciellt bevandrad i resturanger häromkring så det tog oss en stund att hitta ett ställe, och vi gick säkert miste om många guldkorn. Men mat fick vi och aldrig har två människor pratat så intensivt på en uteservering förut.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
måndag 11 augusti 2014
nedräkning
Så drog arbetsveckan igång igen, dagarna bara springer förbi. Det kändes inte alls lika jobbigt som det brukar att gå till jobbet imorse, min kropp kanske äntligen börjar vänja sig vid arbetslivet. (Det är kanske helt okej att det tar en månad att vänja sig när en har ungefär 40 år framför sig) Helgen var fin och gick som vanligt himla snabbt. Linnéa bjöd hem mig till sig på lördagkvällen och vi satt på hennes balkong och drack öl och åt vattenmelon och pratade om en massa olika saker, tänk vad konstigt det är att lära känna nya personer egentligen, en har ett helt liv att berätta om och ett helt liv att lära känna. Efter ett par timmar gick vi ut och träffade hennes rumskompisar och sen drog de med mig på en barrunda. Det är underbart att få se nya delar av stan, men livsfarligt att göra det med människor som bor här, jag skulle inte ens under pistolhot hitta till de ställena vi var på, jag bara följer med. (Men det är också himla fint, dels att de tar med mig och dels att få se alla de delar jag aldrig skulle hitta annars)
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
lördag 9 augusti 2014
augustilöften
Åh tänk vilken fin månad augusti ser ut att bli, jag blir helt snurrig bara av att tänka på det! Idag kom nästa glädjesms: Bella har bokat biljetter och kommer ner och hälsar på den 13! Från onsdag till tidig söndagmorgon kommer Bellaboo hit och hänger med mig, klappar mig på huvudet och tar igen all den tid vi pratat om sen tidigt i våras, ingen är gladare än jag, sällskap! Bella! Barcelona! Åh, jag är så glad (så glad så att halva jobbdagen täcktes av rosa dimma, jag pratade med alla möjliga människor med huvudet uppe bland molnen och glömde bitvis att jag faktiskt jobbade)
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
 |
| Nedräkningskalender som kommer att pryda min vägg de kommande veckorna |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)