Vet ni vad jag älskar? Kommatecken. Alla mina gamla svensklärare kan gladeligen intyga att detta är en stark och ihållande kärlek då jag mer än en gång fått kommentaren "kommatera mindre!" på uppsatser och liknande. Men det är något med kommatecken som tilltalar mig på en liksom djup, symbolisk nivå. Det är som en liten andningspaus i texten men inte lika avslutande som en punkt. Det blir som ett litet löfte om att det inte är slut här, utan att det kommer mer om en liten stund.
Nu när det bara är ett par dagar kvar (hjälp imorgon är min sista helt "lediga" dag i och med att jag ska till jobbet och skriva på papper osv på måndag samt måste städa och packa) har jag börjat se de här månaderna mer och mer som ett kommatecken i mitt liv i Vässlan. En kort paus från verkligheten men ett löfte om att det kommer mer om en liten stund. Och när timmarna tickar iväg här börjar jag tänka att kanske sätter jag inte punkt för Barcelona på tisdag, kanske är det bara ytterligare ett kommatecken av många i mitt liv. (Kanske är det här ett sätt att hantera att jag inte tycker att det är speciellt kalas att säga hejdå, man skulle kunna säga att jag hatar det också, om man nu vill tala klarspråk) Men oavsett så vill jag gärna tro att jag kommer tillbaka hit, och inte bara på en weekendresa utan något längre än så. Det finns så mycket kvar att göra och se och upptäcka här, men det är dags för mig att åka hem nu och det har jag trots allt valt själv, och det känns helt rätt.
Så jag spenderar dagarna med att säga hejdå till stan på alla möjliga sätt, sola, mata duvorna på placa Catalunya, trängas med turister på Ramblan (och fråga mig själv varför åh varför jag tog den vägen hem) promenera runt på smågator, göra mitt bästa för att tappa bort mig men lyckas hitta hem, besöka shoppingcenter (vilken eufori! Gick runt helt vilsen in och ut ur affärer för första gången sen jag kom hit)hänger på Rolandos bar med Marina och Rencel och massa andra saker som ska få mig att komma ihåg allt. Komma ihåg mitt Barcelona, och jag tror att jag lyckas, det finns så mycket som trängs i minnesarkivet nu och jag älskar det.
I förrgår var det Kataloniens nationaldag och det var människor precis överallt, och nästan alla hade antingen röda eller gula tröjor på sig. Längs med Gran Via stod (vad jag tänkte var) tusentals människor och manifesterade för ett självständigt Katalonien, enligt the Guardian var 1,8 miljoner (MILJONER) människor på plats, och mitt bland dem gick jag. Förstår ni? En komma åtta miljoner människor står längs med en gata och ropar, sjunger, dansar, firar och manifesterar. Det var helt makalöst.
Nu ska jag laga mat och fortsätta packa ner saker jag inte behöver de kommande dagarna, senare kanske jag ska träffa Marina, men vi får se hur det blir.
Vi ses nästa vecka!
lördag 13 september 2014
tisdag 9 september 2014
solpaus
Vilket semesterliv jag lever ändå, jag har det himla bra. Har nu haft en hel ledig vecka, och större delen av den har jag spenderat på stranden, jag jobbar intensivt med att försöka bygga upp en fin solbränna innan det är dags att åka hem, så jag har något att briljera med i höstmörkret. Idag är det bara en vecka kvar innan jag är hemma igen, det känns helt galet! Även om jag har kontakt med alla hemma och pratar med många varje dag, och även om både Bella och mina föräldrar har varit här och hälsat på har ju faktiskt jag varit borta från Sverige (och Västerås) i snart 2 månader. Det är otroligt blandade känslor just nu, dels ska det bli så så så skönt att få komma Hem, för oavsett hur bra jag trivs i mitt lilla rum i mitt lilla kollektiv så är det här inte Hemma, det är bara ett ställe jag bor på och känslan av tillfällighet har varit ihållande, men självklart ska det ju bli tråkigt att byta ut strandliv, solsken, vackra byggnader och storstadspuls mot lilla betonghålan som faller djupare ner mot vintermörker. Men jag längtar hem, det gör jag absolut. Ju närmare hemresedagen kommer (jag har ju min nedräkningskalender som jag kryssar en dag varje kväll innan jag somnar) ju mer slår hjärtat av längtar efter prinsessrummet, efter familjen, efter kärlekskollektivet och efter alla därhemma som jag älskar och saknar.
Igår var det en jättefin dag och jag låg utslagen på stranden i flera timmar, läste, halvsov, hade det så där bekymmerslöst semesterbra! När jag kom hem var jag knallröd från topp till tå på både fram och baksida och större delen av kroppen sved. Jag bävade för att vakna imorse och fruktade solfrossa och en kropp som skriker av känslighet, men det var inte så farligt som jag trott! Den röda färgen hade sjunkit in under natten och blivit brun på de flesta ställena, det är bara precis runt omkring bikinilinjerna och, såklart, i ansiktet som huden är öm, varm och röd. Så idag fick bli en vilodag, bokstavligt talat! Jag har hållit mig inne större delen av dagen, halvsovit, städat lite och tagit det himla lugnt. Gick ut och gick en sväng, bara för att inte ligga inne HELA dagen liksom, men nu är jag tillbaka i det lilla rummet. Snart ska jag äta, och imorgon får vi se om jag är redo för stranden eller om jag får hitta på något annat. Självklart vill jag bli brun, men jag vill inte bränna sönder hela kroppen så allt flagar bort på en gång heller, hehe.
Nu ska jag äta middag och fortsätta ta det extremt lugnt, tänk vad bra jag har det ändå va?
Igår var det en jättefin dag och jag låg utslagen på stranden i flera timmar, läste, halvsov, hade det så där bekymmerslöst semesterbra! När jag kom hem var jag knallröd från topp till tå på både fram och baksida och större delen av kroppen sved. Jag bävade för att vakna imorse och fruktade solfrossa och en kropp som skriker av känslighet, men det var inte så farligt som jag trott! Den röda färgen hade sjunkit in under natten och blivit brun på de flesta ställena, det är bara precis runt omkring bikinilinjerna och, såklart, i ansiktet som huden är öm, varm och röd. Så idag fick bli en vilodag, bokstavligt talat! Jag har hållit mig inne större delen av dagen, halvsovit, städat lite och tagit det himla lugnt. Gick ut och gick en sväng, bara för att inte ligga inne HELA dagen liksom, men nu är jag tillbaka i det lilla rummet. Snart ska jag äta, och imorgon får vi se om jag är redo för stranden eller om jag får hitta på något annat. Självklart vill jag bli brun, men jag vill inte bränna sönder hela kroppen så allt flagar bort på en gång heller, hehe.
Nu ska jag äta middag och fortsätta ta det extremt lugnt, tänk vad bra jag har det ändå va?
måndag 1 september 2014
äventyrets horisont
Okej, jag har någonting stort och viktigt att berätta, något som jag har klurat på ett tag men inte velat skriva om innan allt var helt klart. Men vi kommer till det, jag tänkte börja med att berätta vad jag har gjort sen sist, vilket inte är speciellt mycket. I tisdags träffade jag L och hennes kompis och vi gick och käkade på vegstället vi åt på tidigare, deras mat är verkligen helt otrolig! Jag var trött och seg men glad att jag tog mig ut och fick säga hejdå, kramades vid hennes port och gick sen hem, med en liten ledsnad i bröstet.
I onsdags släpade jag mig till jobbet, med ett stopp på ett apotek på vägen. På haltande spanska försökte jag säga att jag ville ha hostmedicin, men det hela slutade med att jag fick en halv läkarundersökning (ni vet med en liten träpinne och en ficklampa ner i halsen och klämmande på lymfkörtlar och allt det där?) innan jag fick en flaska hostmedicin och halstabletter. Så ovant att få ett sånt bemötande på apotek, men jag tänker att det kanske inte är så ofta jag går in på ett apotek hemma med samma nivå av förvirring. Väl på jobbet och med medicinerna i kroppen tänkte jag att jag var redo att köra på, men det var som att springa i vatten, det gick trögt och tog massa energi, och när dagen var slut tog det mig nästan dubbelt så lång tid att gå hem. Torsdag och fredag var jag sängliggandes hela tiden, förutom en kort stund på torsdagen när jag skulle ut och handla. I trapphuset möter jag en granne (en skitsnygg granne för övrigt?!) som håller på att bära upp sin cykel, där stod jag febersvettig och darrig och förbannade detta mötes dåliga timing. När jag kommit ner för trapporna var jag genomsvettig och var nära på att vända tillbaka upp och gå och lägga mig, men jag behövde verkligen handla. Observera att min affär ligger 2 minuter bort, om ens det, men det var det värsta. När jag äntligen kom hem igen var jag skakig och kallsvettig och illamående och ville mest dö en stund. Vaknade fredag morgon och insåg att jag inte kunde gå till jobbet i det skick jag var i. Det är lustigt att jag har försökt bekämpa denna monsterförkylning i typ en vecka men precis när jag trodde att den var borta slog den till med full kraft. Det var längesen jag var såhär dålig, fy.
I lördags frågade M om jag var frisk nog att följa med till stranden, och jag var tillräckligt pigg för att vara utled på att ligga hemma, så jag sa ja och tog mig ner till Barceloneta för att möta upp henne, när jag kom fram rann svetten om mig, trots att jag åkt metro med ac hela vägen dit. Men det var underbart att komma ut, att få doppa en febrig kropp i vattnet och se lite solsken. Självklart tog den utflykten alla krafter så jag åkte hem och tvärsomnade.
Igår gjorde jag i ordning matsäck, packade ner en bok och gick till pl Catalunya och satt där och läste hela dagen. Jag orkade inte göra så mycket annat, men hade ingen lust att ligga hemma heller. Älskar att bara sitta och titta på folk. Hade mycket att tänka igenom också, mycket som for runt i huvudet.
För det var ju det, det där jag skulle berätta. Jag har sagt upp mig från jobbet och bestämt mig för att åka hem till Sverige igen. Den 16 september åker jag hem, då tar det här äventyret slut för den här gången. Jag har tänkt på det här ett tag, och det känns som rätt sak att göra just nu, självklart känns det tråkigt att lämna Barcelona för Vässlan, men ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Det är jag som har bestämt det, det är mitt val, och jag tror att det blir bra. Eller jag vet att det blir bra. Anledningen är allt och inget, men mest en känsla av att tappa farten litegrann, magkänslan sa åt mig att åka hem, och jag litar på den. De två veckor som är kvar ska jag bara njuta av staden, av solen, av stranden. Ladda batterierna liksom. Sen ska jag åka hem till prinsessrummet, till att bo hemma, till att börja om från 0 igen, fast ändå inte. Och kanske kommer jag tillbaka, det här är inte min enda chans i livet, det kommer fler.
Imorgon ska jag gå och rösta, det kan bli spännande! Nu ska jag försöka sova bort den sista envisa biten av min förkylning.
I onsdags släpade jag mig till jobbet, med ett stopp på ett apotek på vägen. På haltande spanska försökte jag säga att jag ville ha hostmedicin, men det hela slutade med att jag fick en halv läkarundersökning (ni vet med en liten träpinne och en ficklampa ner i halsen och klämmande på lymfkörtlar och allt det där?) innan jag fick en flaska hostmedicin och halstabletter. Så ovant att få ett sånt bemötande på apotek, men jag tänker att det kanske inte är så ofta jag går in på ett apotek hemma med samma nivå av förvirring. Väl på jobbet och med medicinerna i kroppen tänkte jag att jag var redo att köra på, men det var som att springa i vatten, det gick trögt och tog massa energi, och när dagen var slut tog det mig nästan dubbelt så lång tid att gå hem. Torsdag och fredag var jag sängliggandes hela tiden, förutom en kort stund på torsdagen när jag skulle ut och handla. I trapphuset möter jag en granne (en skitsnygg granne för övrigt?!) som håller på att bära upp sin cykel, där stod jag febersvettig och darrig och förbannade detta mötes dåliga timing. När jag kommit ner för trapporna var jag genomsvettig och var nära på att vända tillbaka upp och gå och lägga mig, men jag behövde verkligen handla. Observera att min affär ligger 2 minuter bort, om ens det, men det var det värsta. När jag äntligen kom hem igen var jag skakig och kallsvettig och illamående och ville mest dö en stund. Vaknade fredag morgon och insåg att jag inte kunde gå till jobbet i det skick jag var i. Det är lustigt att jag har försökt bekämpa denna monsterförkylning i typ en vecka men precis när jag trodde att den var borta slog den till med full kraft. Det var längesen jag var såhär dålig, fy.
I lördags frågade M om jag var frisk nog att följa med till stranden, och jag var tillräckligt pigg för att vara utled på att ligga hemma, så jag sa ja och tog mig ner till Barceloneta för att möta upp henne, när jag kom fram rann svetten om mig, trots att jag åkt metro med ac hela vägen dit. Men det var underbart att komma ut, att få doppa en febrig kropp i vattnet och se lite solsken. Självklart tog den utflykten alla krafter så jag åkte hem och tvärsomnade.
Igår gjorde jag i ordning matsäck, packade ner en bok och gick till pl Catalunya och satt där och läste hela dagen. Jag orkade inte göra så mycket annat, men hade ingen lust att ligga hemma heller. Älskar att bara sitta och titta på folk. Hade mycket att tänka igenom också, mycket som for runt i huvudet.
För det var ju det, det där jag skulle berätta. Jag har sagt upp mig från jobbet och bestämt mig för att åka hem till Sverige igen. Den 16 september åker jag hem, då tar det här äventyret slut för den här gången. Jag har tänkt på det här ett tag, och det känns som rätt sak att göra just nu, självklart känns det tråkigt att lämna Barcelona för Vässlan, men ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det. Det är jag som har bestämt det, det är mitt val, och jag tror att det blir bra. Eller jag vet att det blir bra. Anledningen är allt och inget, men mest en känsla av att tappa farten litegrann, magkänslan sa åt mig att åka hem, och jag litar på den. De två veckor som är kvar ska jag bara njuta av staden, av solen, av stranden. Ladda batterierna liksom. Sen ska jag åka hem till prinsessrummet, till att bo hemma, till att börja om från 0 igen, fast ändå inte. Och kanske kommer jag tillbaka, det här är inte min enda chans i livet, det kommer fler.
Imorgon ska jag gå och rösta, det kan bli spännande! Nu ska jag försöka sova bort den sista envisa biten av min förkylning.
tisdag 26 augusti 2014
vackra helgen
I fredags kom mamma och pappa äntligen hit! Efter att ha lämnat av Bella i en taxi förra helgen har det känts lite ensamt, speciellt eftersom L ska åka hem till Sverige igen och vi i veckan hade avskedsmiddag för henne (på en fantastisk vegrestaurang) så när fredagen kom var jag mer än redo för en helg på hotell och att få vara liten igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
måndag 18 augusti 2014
hela veckan
Jag tror att jag har haft den bästa helgen sen jag kom hit, allt har varit perfekt och jag har tusen saker att berätta, för enkelhetens skull ska jag försöka ta det i kronologisk ordning, och jag antar att vi plockar upp tråden där jag lämnade den sist, för en vecka sen. Hela förra veckan är mest ett töcken, allt jag kunde tänka på var att Bella snart skulle vara här hos mig och jag kryssade dagarna som gick på min nedräkningskalender. Tisdagen kröp fram och onsdagen var outhärdlig, den tog aldrig slut. Den började tidigt på morgonen på andra sidan stan där jag letade rätt på en respektingivande byggnad i betong och fick mitt NIE-nummer, äntligen. Det tog hela förmiddagen och jag missade första passet på jobbet, och jag hade dessutom bett om lov att få sluta en timme tidigare (med andra ord jobbade jag mycket mindre än jag brukar) och ändå tog arbetsdagen aldrig slut! Klockan 18.00.00 packade jag ihop mina papper och slängde mig ut från kontoret, sprang till tunnelbanan och trummade otåligt på räcket hela resan. Plötsligt var jag minuter, meter, ifrån en av mina allra käraste vänner. Och där satt hon, mitt på Placa de Catalunya satt hon och väntade på mig. Det var nästan som på film när jag äntligen hittade henne. Vi tog oss hem till mig, jag visade henne lägenheten och hon lämnade av sin packning och sen begav vi oss ut för att käka. Eftersom jag har levt på bröd och vatten (inte riktigt men det har varit väldigt spartanskt) sen jag kom hit är jag inte speciellt bevandrad i resturanger häromkring så det tog oss en stund att hitta ett ställe, och vi gick säkert miste om många guldkorn. Men mat fick vi och aldrig har två människor pratat så intensivt på en uteservering förut.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.
måndag 11 augusti 2014
nedräkning
Så drog arbetsveckan igång igen, dagarna bara springer förbi. Det kändes inte alls lika jobbigt som det brukar att gå till jobbet imorse, min kropp kanske äntligen börjar vänja sig vid arbetslivet. (Det är kanske helt okej att det tar en månad att vänja sig när en har ungefär 40 år framför sig) Helgen var fin och gick som vanligt himla snabbt. Linnéa bjöd hem mig till sig på lördagkvällen och vi satt på hennes balkong och drack öl och åt vattenmelon och pratade om en massa olika saker, tänk vad konstigt det är att lära känna nya personer egentligen, en har ett helt liv att berätta om och ett helt liv att lära känna. Efter ett par timmar gick vi ut och träffade hennes rumskompisar och sen drog de med mig på en barrunda. Det är underbart att få se nya delar av stan, men livsfarligt att göra det med människor som bor här, jag skulle inte ens under pistolhot hitta till de ställena vi var på, jag bara följer med. (Men det är också himla fint, dels att de tar med mig och dels att få se alla de delar jag aldrig skulle hitta annars)
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
Idag är det bara 2 dagar kvar tills Bella kommer, och dessutom 2 dagar kvar tills jag får mitt NIE-nummer (som jag inte riktigt har förstått vad det är, men det ska tydligen vara bra att ha om en planerar att vara här nere ett tag, vilket jag för tillfället gör)
Enda ledsna i livet nu är att jag igår kväll insåg att kärlekskollektivet aldrig kommer att bli samma sak igen. Det är så många som är på väg bort, och när jag kommer hem kommer många andra att vara borta, hittills har jag liksom tänkt att allt står stilla därhemma och att jag bara kan pick up där jag lämnade allt den dagen jag kommer hem, men det kommer ju vara en helt annan sak. Om ungefär en vecka är det terminstart hemma men inte för mig, tänk att jag har gått ut skolan, det är galet. (Så mycket i livet som "är galet" för tillfället, det har blivit mitt standardsvar på nästan allt, mest för att, tja, det är mycket som på ett eller annat sätt ÄR galet.)
Facetimeade med Bella (och lärde mig att skype funkar bättre än facetime) och vi satt mest och sa "vi ses på onsdag" och "jag kan inte fatta!!!!" för det är sant, jag tänker på att hon ska hälsa på all day men jag kan inte greppa att hon faktiskt kommer att komma hit, till mig, om 2 små dagar.
Det är galet.
lördag 9 augusti 2014
augustilöften
Åh tänk vilken fin månad augusti ser ut att bli, jag blir helt snurrig bara av att tänka på det! Idag kom nästa glädjesms: Bella har bokat biljetter och kommer ner och hälsar på den 13! Från onsdag till tidig söndagmorgon kommer Bellaboo hit och hänger med mig, klappar mig på huvudet och tar igen all den tid vi pratat om sen tidigt i våras, ingen är gladare än jag, sällskap! Bella! Barcelona! Åh, jag är så glad (så glad så att halva jobbdagen täcktes av rosa dimma, jag pratade med alla möjliga människor med huvudet uppe bland molnen och glömde bitvis att jag faktiskt jobbade)
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
Och på söndagen, när hon har åkt hem och allt kommer kännas lite tomt och lite sorgset igen, då är det bara 5 dagar kvar tills mamma och pappa kommer och så får de klappa mig på huvudet! Kan ni ens förstå? Tre personer jag älskar kommer hit två veckor efter varandra, för att träffa mig, för att se min nya stad, för att fånga upp de spanska solstrålarna och andas salta vindar. Jag är så jävla glad så det är helt sanslöst. Det enda som är ledsamt med denna månad är att jag missar två tredjedelar av dekadensens triumvirats födelsedagar, och även mammas födelsedag, som är redan nu på fredag. Som tur är får jag i alla fall ge henne en stor grattiskram i efterskott när hon kommer hit två veckor senare, men att jag inte får krama varken Celina eller Anders på deras 19- respektive 20-årsdag är himla tråkigt. Jag hoppas att de kommer fira sig väl, och göra något riktigt dekadent för min skull, det är de värda båda två. Själv tänkte jag duscha och sova, det där med dekadens får ligga på hyllan ett tag. Och imorgon är det en dag närmare sällskap!
 |
| Nedräkningskalender som kommer att pryda min vägg de kommande veckorna |
återigen helg
Det är lördag och som traditionen bjuder ligger jag i min säng och halvsover hela dagen. Jag är så trött i huvudet och längtar efter lugn och ro och tystnad hela arbetsveckan så att få vakna lördag morgon och somna om igen är så lyxigt. Som vanligt har jag inte heller några planer för kvällen utan antar att jag kommer gå ut och strosa omkring en stund, titta lite på människor och sen gå hem igen. Det kan bli en fin kväll ändå.
Igår umgicks jag med jobbisarna efter jobbet, helt galet eller hur? Jag följde med hem till några av dem och drack öl i deras fina lilla lägenhet medan de bytte om, och sen gick vi hem till en annan tjej och drack öl på hennes terrass, med utsikt över små vindlande gator och hustak. Allt var jättefint och när kvällen bäddade ner oss i mörker tände vi ljus och satt kvar en stund till. Jag blir helt varm i hjärtat av hur snälla alla är som bara tar mig under sina vingar och drar med mig på saker. Tänk va, lilla jag. Väldigt tidigt blev jag väldigt trött och jag promenerade hemåt, stötte på en tunnelbanestation och tänkte "fuck it" och åkte metron hem till mig istället. På väg hem från metron slank jag in på det lilla kebabhaket och köpte färdigmat för första gången sen jag kom hit, och det var galet gott. Känns bra att ha ett schysst kebabhak 3 minuter bort, en vet aldrig när en kan behöva schysst kebab.
Idag borde jag städa och tvätta men först av allt handla. Tänk vad oinspirerande. Allt jag vill är att få ligga kvar i min säng hela dagen och halvsova bort tröttman. Men men, det är lika bra att kila ut och handla på en gång, jag vet fortfarande inte riktigt vilka öppettider min affär har på helgerna och klockan går. Och jag vill ju att det ska vara fint här när Bella kommer och hälsar på!
Igår umgicks jag med jobbisarna efter jobbet, helt galet eller hur? Jag följde med hem till några av dem och drack öl i deras fina lilla lägenhet medan de bytte om, och sen gick vi hem till en annan tjej och drack öl på hennes terrass, med utsikt över små vindlande gator och hustak. Allt var jättefint och när kvällen bäddade ner oss i mörker tände vi ljus och satt kvar en stund till. Jag blir helt varm i hjärtat av hur snälla alla är som bara tar mig under sina vingar och drar med mig på saker. Tänk va, lilla jag. Väldigt tidigt blev jag väldigt trött och jag promenerade hemåt, stötte på en tunnelbanestation och tänkte "fuck it" och åkte metron hem till mig istället. På väg hem från metron slank jag in på det lilla kebabhaket och köpte färdigmat för första gången sen jag kom hit, och det var galet gott. Känns bra att ha ett schysst kebabhak 3 minuter bort, en vet aldrig när en kan behöva schysst kebab.
Idag borde jag städa och tvätta men först av allt handla. Tänk vad oinspirerande. Allt jag vill är att få ligga kvar i min säng hela dagen och halvsova bort tröttman. Men men, det är lika bra att kila ut och handla på en gång, jag vet fortfarande inte riktigt vilka öppettider min affär har på helgerna och klockan går. Och jag vill ju att det ska vara fint här när Bella kommer och hälsar på!
torsdag 7 augusti 2014
"Du är lite inaktiv på bloggen" sa pappa menande när vi tidigare ikväll pratade på skype. "Förlåt, men det HÄNDER ju ingenting" var det enda jag kunde svara, och det är rätt sant. Sen i måndags då jag sist bloggade har jag jobbat jobbat jobbat, promenerat omvägar hem och pratat med vänner till (alldeles för) långt in på nätterna. Internet kan vara en fantastisk räddning minsann. Efter en halvtimmes videosamtal med en trött pappa och en mamma som gjorde sig redo för att jobba (och jag som plötsligt ropade "men GUD mamma, jag jobbar ju mer än vad du gör!") tänkte jag skriva om hur jag inte gör något speciellt spännande just nu. Men då skrev Linnéa och gav mig något att skriva om. Vi har inte setts på en vecka eftersom hon har slutat på jobbet, så idag gick vi ut, drack ett glas vin, promenerade omkring, åt frozen yoghurt (åh åh åh) och pratade om allt mellan himmel och jord. Det är så himla roligt att ha en kompis här, speciellt en kompis som bor 10 minuter bort, vilken lyx! Vi gick på bakgator, över torg, längs med bilvägar. Trillade in på ett av alla hundratals små hak för att svalka våra svettblanka kroppar med kallt vin, trillade ut igen och gick vidare. Jag skulle kunna gå omkring varje dag bara i närheten av där jag bor och ändå se nya saker hela tiden, och det är sådana gånger jag faktiskt inser att jag bor i en storstad och inte i lilla Västerås.
När jag kom hem igen slängde jag mig in i duschen och duschade iskallt för att kyla ner mig ordentligt, efter duschen blev jag ståendes i köket i ungefär en kvart och pratade med min ena roomie och min hyresvärd, och mina öron börjar långsamt vänja sig vid spanskan. Även om jag mest stammar fram tvåordsmeningar som en annan bäbis så förstår jag mer och mer av vad som sägs, det är så roligt. Jag vill skriva till min gamla spansklärare och berätta om att jag bor i Spanien nu och att jag inte var ett hopplöst fall trots allt (och tänk att hon inte trodde det, utan hennes pepp hade jag kanske inte suttit här idag) Efter 15 minuter var jag redan svettig igen, så nu sitter jag i min lilla fläkts svalkande vindpustar. Jag älskar min fläkt.
Imorgon är det torsdag, och jag har då bott här i 3 veckor, 3 hela veckor! Det känns som att saker börjar röra på sig, både med språket och med umgänget, och det känns så jävla bra. Dessutom är det en dag närmare besök. Hjälp vad jag ser fram emot det!
Jag hoppas att paps (och alla andra) känner sig tillfredsställd med ett nytt inlägg, nästa gång vi pratar med varandra kanske jag inte får någon pik om bloggandet. (Antagligen får jag det, bloggen brukar komma på tal varje gång vi pratar med varandra, men det är egentligen rätt fint att jag kan glädja någon därhemma med mina uppdateringar) Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon, rädda världen ett samtal i taget.
Skickar även tusen tankar till hemtrakterna där elden härjar, mitt lilla hjärta fladdrar av oro. Jag hoppas det regnar på er snart.
När jag kom hem igen slängde jag mig in i duschen och duschade iskallt för att kyla ner mig ordentligt, efter duschen blev jag ståendes i köket i ungefär en kvart och pratade med min ena roomie och min hyresvärd, och mina öron börjar långsamt vänja sig vid spanskan. Även om jag mest stammar fram tvåordsmeningar som en annan bäbis så förstår jag mer och mer av vad som sägs, det är så roligt. Jag vill skriva till min gamla spansklärare och berätta om att jag bor i Spanien nu och att jag inte var ett hopplöst fall trots allt (och tänk att hon inte trodde det, utan hennes pepp hade jag kanske inte suttit här idag) Efter 15 minuter var jag redan svettig igen, så nu sitter jag i min lilla fläkts svalkande vindpustar. Jag älskar min fläkt.
Imorgon är det torsdag, och jag har då bott här i 3 veckor, 3 hela veckor! Det känns som att saker börjar röra på sig, både med språket och med umgänget, och det känns så jävla bra. Dessutom är det en dag närmare besök. Hjälp vad jag ser fram emot det!
Jag hoppas att paps (och alla andra) känner sig tillfredsställd med ett nytt inlägg, nästa gång vi pratar med varandra kanske jag inte får någon pik om bloggandet. (Antagligen får jag det, bloggen brukar komma på tal varje gång vi pratar med varandra, men det är egentligen rätt fint att jag kan glädja någon därhemma med mina uppdateringar) Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon, rädda världen ett samtal i taget.
Skickar även tusen tankar till hemtrakterna där elden härjar, mitt lilla hjärta fladdrar av oro. Jag hoppas det regnar på er snart.
söndag 3 augusti 2014
jag vill verkligen vara här
Och så kom söndagskvällen igen, snabbt och obarmhärtigt. Plötsligt var helgen över, och det kändes som att den knappt hunnit börja. De lediga dagarna har förflutit väldigt lugnt, jag har gått omkring i min stadsdel, suttit och läst i skuggan från träden. Tittat på människor och lett i något slags stumt samförstånd med äldre kvinnor som suttit sig bredvid mig för en kort rast i sitt promenerande.
Igår kväll skulle jag ha träffat en jobbkompis, men förvirring och kommunikationsproblem ledde till ett par timmars väntan för att sen vända hem igen. Andra gånger skulle samma situation gjort mig ledsen och besviken, och självklart var det synd att vi inte träffades, men att promenera hem i Barcelonanatten är som medicin för ledsamhet, det går inte att vara fylld av besvikelse i en natt som är så ljum och så mjukt upplyst av gula gatlampor, så när jag nådde fram till porten och gick upp för alla trappor kände jag mig mest bara härligt trött. Min sinnesstämning har blivit så annorlunda, och betydligt mer stabil, sen jag flyttade hit.
Samma känsla höll i sig även idag när jag efter lång sovmorgon och lång frukost gick ut för att promenera, titta på människor och läsa. Den gnagande ensamheten släppte och plötsligt var det bara skönt att få sitta ensam på en bänk och småprata lite med någon som passerade förbi. Alone men inte lonely skulle en kunna sammanfatta det som. Flera timmar satt jag på en bänk, hörde söndagstrafiken rusa förbi och såg en blandning av turister och barcelonabor gå förbi mig, och allt jag kunde tänka var att jag vill verkligen vara här. Det spelar ingen roll om hela livet bara är ensampromenader och läsa böcker på en parkbänk, det spelar ingen roll. Det är helt okej. Jag kände mig så tillfreds, så övertygad om att jag faktiskt har gjort rätt som kom hit. Oavsett hur svårt det är att rycka upp alla rötter och försöka plantera om dem någon annanstans, oavsett hur många pärlband av tårar som har trillat ner för mina rödblommiga kinder av saknad, oavsett hur många gånger jag önskar att jag var tillbaka i prinsessrummet så är jag ändå där jag ska vara just nu. Jag kommer att komma hem en dag, förr eller senare kommer jag att packa ner Nya Livet och åka hem till Gamla Livet, och när den dagen kommer börjar ett nytt äventyr, att försöka få plats med alla bitar från det här livet i mitt gamla liv. Men just nu är det här mitt liv, just nu är mitt liv heltidsjobb, ensampromenader och ett litet rum fyra trappor upp, och jag skulle inte vilja ha något annat. Det är meningen att jag ska vara här, och jag blir mer och mer säker på det.
Vetskapen om att jag snart får sällskap gör allt lättare också, idag gick jag återigen förbi hotellet där jag ska bo med mamma och pappa, en dag närmare. Systeryster blir dagligen bearbetad och tjatad på att hon ska komma hit, och dagligen hintar hon om att det faktiskt kommer hända. Dessutom fick jag ett så himla fint sms av en himla fin vän imorse, någon jag inte pratat med på alldeles för länge, och en knut i min mage löstes upp och blev till fjärilar istället när smset avslutades med "jag vill hälsa på dig, hur gör jag?" Så kanske, förhoppningsvis, är det inte alls lång tid kvar innan någon från Gamla Livet kommer och klappar mig på huvudet. Min besatthet av bekräftelse har fått en annan skepnad sen jag kom hit och visar sig i ett omättligt behov av att bli saknad, ett behov som bottnar i en rädsla av att bli bortglömd. Viljan att ständigt vara i era tankar finns kvar, och jag hoppas att ni tänker på mig då och då, stannar upp och säger "så där skulle Emelie ha sagt" eller "det här skulle Emelie ha tyckt om"
För det skulle jag ha tyckt om, om ni nämnde mig någon gång ibland.
Igår kväll skulle jag ha träffat en jobbkompis, men förvirring och kommunikationsproblem ledde till ett par timmars väntan för att sen vända hem igen. Andra gånger skulle samma situation gjort mig ledsen och besviken, och självklart var det synd att vi inte träffades, men att promenera hem i Barcelonanatten är som medicin för ledsamhet, det går inte att vara fylld av besvikelse i en natt som är så ljum och så mjukt upplyst av gula gatlampor, så när jag nådde fram till porten och gick upp för alla trappor kände jag mig mest bara härligt trött. Min sinnesstämning har blivit så annorlunda, och betydligt mer stabil, sen jag flyttade hit.
Samma känsla höll i sig även idag när jag efter lång sovmorgon och lång frukost gick ut för att promenera, titta på människor och läsa. Den gnagande ensamheten släppte och plötsligt var det bara skönt att få sitta ensam på en bänk och småprata lite med någon som passerade förbi. Alone men inte lonely skulle en kunna sammanfatta det som. Flera timmar satt jag på en bänk, hörde söndagstrafiken rusa förbi och såg en blandning av turister och barcelonabor gå förbi mig, och allt jag kunde tänka var att jag vill verkligen vara här. Det spelar ingen roll om hela livet bara är ensampromenader och läsa böcker på en parkbänk, det spelar ingen roll. Det är helt okej. Jag kände mig så tillfreds, så övertygad om att jag faktiskt har gjort rätt som kom hit. Oavsett hur svårt det är att rycka upp alla rötter och försöka plantera om dem någon annanstans, oavsett hur många pärlband av tårar som har trillat ner för mina rödblommiga kinder av saknad, oavsett hur många gånger jag önskar att jag var tillbaka i prinsessrummet så är jag ändå där jag ska vara just nu. Jag kommer att komma hem en dag, förr eller senare kommer jag att packa ner Nya Livet och åka hem till Gamla Livet, och när den dagen kommer börjar ett nytt äventyr, att försöka få plats med alla bitar från det här livet i mitt gamla liv. Men just nu är det här mitt liv, just nu är mitt liv heltidsjobb, ensampromenader och ett litet rum fyra trappor upp, och jag skulle inte vilja ha något annat. Det är meningen att jag ska vara här, och jag blir mer och mer säker på det.
Vetskapen om att jag snart får sällskap gör allt lättare också, idag gick jag återigen förbi hotellet där jag ska bo med mamma och pappa, en dag närmare. Systeryster blir dagligen bearbetad och tjatad på att hon ska komma hit, och dagligen hintar hon om att det faktiskt kommer hända. Dessutom fick jag ett så himla fint sms av en himla fin vän imorse, någon jag inte pratat med på alldeles för länge, och en knut i min mage löstes upp och blev till fjärilar istället när smset avslutades med "jag vill hälsa på dig, hur gör jag?" Så kanske, förhoppningsvis, är det inte alls lång tid kvar innan någon från Gamla Livet kommer och klappar mig på huvudet. Min besatthet av bekräftelse har fått en annan skepnad sen jag kom hit och visar sig i ett omättligt behov av att bli saknad, ett behov som bottnar i en rädsla av att bli bortglömd. Viljan att ständigt vara i era tankar finns kvar, och jag hoppas att ni tänker på mig då och då, stannar upp och säger "så där skulle Emelie ha sagt" eller "det här skulle Emelie ha tyckt om"
För det skulle jag ha tyckt om, om ni nämnde mig någon gång ibland.
lördag 2 augusti 2014
åskan
Det smäller i hela lägenheten av åskan just nu, mullret ramlar ner och smiter in genom öppna fönster, förhöjd av bergen runt staden och av akustiken i luftrummet utanför köket, det är helt sanslöst mäktigt!
I vanlig helganda har jag mest gått omkring i en halvvaken dimma, sov jättelänge, åt frukost och sov lite till, väckt av en obehaglig och sorglig dröm. (Jag sitter mitt emot storasyster och pratar och avbryter mig mitt i för att säga "du är inte här, eller hur?" och hon svarar bara "nej" då vaknade jag och tänkte att nu räcker det med sömn ett tag) För några timmar sen gick jag ut för att köpa bröd och få lite frisk luft. Jag satte mig på en bänk och började läsa Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Den utspelar sig i Barcelona och därför fick jag den av pappa innan jag åkte. Redan efter cirka 20 sidor nämns grevarna d'Urgell och Borrell vars namn idag finns på två långa gator som jag passerar till och från jobbet. Bara en sån sak. Tyvärr är det ont om bra platser att sitta på nära mig och luften var kylig så jag blev inte sittandes så länge. Jag hade köpt kakor eftersom min menskropp vrålar efter choklad, efter socker, efter vad som helst som är sött. (Suck, som om jag vore någon amerikansk sitcomstereotyp) Jag åt kakor, läste och tittade på en liten pojke som åkte förbi mig om och om igen på sin sparkcykel. När det blev för kallt gick jag hemåt, förbi hotellet där mamma och pappa ska bo när de kommer hit om 3 veckor. Ja, de kommer och hälsar på, jag vaknade imorse av ett sms från pappa där det stod att flyg och boende var bokat. 22 augusti kommer de hit och klappar mig på huvudet!! Åh, jag längtar så galet mycket, och även om 3 veckor är längre tid än jag bott här känns det inte allt för långt bort, tvärtom känns det ganska nära. Äntligen har jag något att verkligen se fram emot! (Jag har även tre veckor på mig att lära mig hitta, plocka ut alla bra hotspots och ta reda på var den bästa tapasen till det bästa priset finns, så att jag kan briljera med mina kunskaper när de kommer. Som det ser ut i dagsläget kan jag ta dem till byggnaden där mitt jobb ligger, och för det första tar det bara en halvimme och för det andra är det inte jättemycket att se)
Jag funderar allvarligt på att rita upp en nedräkningskarta så jag kan räkna ner dagarna tills de kommer, åh det ska bli så underbart med sällskap. (Och dessutom har de bokat ett trebäddsrum så jag får sova på hotell en hel helg, vilken lyx!)
Planerna för resten av dagen är betydligt mer diffusa. Eventuellt ska jag träffa en kompis från jobbet, men det är inget bestämt än. Trots mensvärk (som i detta nu lindras av vetekuddesubstitutet minilaptop) vore det fint att få komma ut och träffa människor. I köket står en av mina rumskompisar och diskar undan efter att ha ätit, vilket är väldigt förbryllande för ingen här äter innan 21 i vanliga fall. Ute dånar åskan så högt så ni anar inte, i min telefon planerar kärlekskollektivet sin kväll och jag tänkte läsa en stund och lyssna på åskknallarna som låter som pistolskott.
I vanlig helganda har jag mest gått omkring i en halvvaken dimma, sov jättelänge, åt frukost och sov lite till, väckt av en obehaglig och sorglig dröm. (Jag sitter mitt emot storasyster och pratar och avbryter mig mitt i för att säga "du är inte här, eller hur?" och hon svarar bara "nej" då vaknade jag och tänkte att nu räcker det med sömn ett tag) För några timmar sen gick jag ut för att köpa bröd och få lite frisk luft. Jag satte mig på en bänk och började läsa Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Den utspelar sig i Barcelona och därför fick jag den av pappa innan jag åkte. Redan efter cirka 20 sidor nämns grevarna d'Urgell och Borrell vars namn idag finns på två långa gator som jag passerar till och från jobbet. Bara en sån sak. Tyvärr är det ont om bra platser att sitta på nära mig och luften var kylig så jag blev inte sittandes så länge. Jag hade köpt kakor eftersom min menskropp vrålar efter choklad, efter socker, efter vad som helst som är sött. (Suck, som om jag vore någon amerikansk sitcomstereotyp) Jag åt kakor, läste och tittade på en liten pojke som åkte förbi mig om och om igen på sin sparkcykel. När det blev för kallt gick jag hemåt, förbi hotellet där mamma och pappa ska bo när de kommer hit om 3 veckor. Ja, de kommer och hälsar på, jag vaknade imorse av ett sms från pappa där det stod att flyg och boende var bokat. 22 augusti kommer de hit och klappar mig på huvudet!! Åh, jag längtar så galet mycket, och även om 3 veckor är längre tid än jag bott här känns det inte allt för långt bort, tvärtom känns det ganska nära. Äntligen har jag något att verkligen se fram emot! (Jag har även tre veckor på mig att lära mig hitta, plocka ut alla bra hotspots och ta reda på var den bästa tapasen till det bästa priset finns, så att jag kan briljera med mina kunskaper när de kommer. Som det ser ut i dagsläget kan jag ta dem till byggnaden där mitt jobb ligger, och för det första tar det bara en halvimme och för det andra är det inte jättemycket att se)
Jag funderar allvarligt på att rita upp en nedräkningskarta så jag kan räkna ner dagarna tills de kommer, åh det ska bli så underbart med sällskap. (Och dessutom har de bokat ett trebäddsrum så jag får sova på hotell en hel helg, vilken lyx!)
Planerna för resten av dagen är betydligt mer diffusa. Eventuellt ska jag träffa en kompis från jobbet, men det är inget bestämt än. Trots mensvärk (som i detta nu lindras av vetekuddesubstitutet minilaptop) vore det fint att få komma ut och träffa människor. I köket står en av mina rumskompisar och diskar undan efter att ha ätit, vilket är väldigt förbryllande för ingen här äter innan 21 i vanliga fall. Ute dånar åskan så högt så ni anar inte, i min telefon planerar kärlekskollektivet sin kväll och jag tänkte läsa en stund och lyssna på åskknallarna som låter som pistolskott.
fredag 1 augusti 2014
vecka 2
Varje vecka har ett gäng dagar att uppmärksamma: varje tisdag då det har gått x veckor sen jag kom hit, varje torsdag då det har gått x veckor sen jag flyttade in (och sa hejdå till pappa och blev ensam och självständig) och varje fredag då jag jobbat x veckor. Idag är det fredag och således firar jag 2 veckor på jobbet. Denna vecka var en sådan galen skitvecka, måndag och tisdag kändes som att gå i lera, onsdag vände och blev bättre, igår rullade det på även om det inte gick strålande och idag har det gått bättre igen, kanske en av de bättre dagarna med tanke på omständigheterna (det vill säga för lite sömn, halvstressig morgon och mensvärken direkt från helvetets eldar) Jag har haft ont och varit illamående och trött hela dagen, så med tanke på det har det gott bra. Det är några stycken från jobbet som är lediga eller sjuka och idag var vi bara en handfull, stämningen var väldigt avslappnad och det gödde fredagskänslorna ordentligt. När vi slutade klockan fyra sken solen och strålade ner sin värme på mig. Jag fick sällskap en bit på vägen och kanske att jag har en ny promenadkompis nu när min förra har slutat på jobbet.
Som vanligt har jag inga planer utanför jobbet, utan kommer antagligen att sova 16 timmar, ligga och dra mig och tycka synd om mig själv på grund av mensvärken (om den håller i sig, det är ju helt okej om den försvinner, och tar mitt dåliga humör med sig)
Jag är fortfarande väldigt splittrad angående allt, att inte ha några kompisar börjar bli kämpigt men jag har inte riktigt gjort något för att försöka åtgärda det heller. Hur lär en känna nya människor? Jag vet inte. (Men jag gissar att Ligga Hemma I Sängen inte är den bästa planen) Jag längtar efter ett sammanhang, ett befriande skratt, en kram. Ett hej. (Eller ja, ett hola kanske)
Jag läste ut Shantaram imorse, det tog mig ungefär 2 veckor, och nu måste jag välja något nytt att läsa, frågan är vad.
Vill avsluta med att sända en tanke till Marabou Mjölkchoklad och den bottenlösa sorg jag känner inför att vara separerad från den i dessa tider, en mens har aldrig varit ensammare. Mensamt. (Jag har det fortfarande, även om ordvitsarna inte haglar lika tätt och med samma precision som de gjorde med kärlekskollektivet. Det är jättedumt att lära känna världens bästa människor när en är 16, det finns så många kvar att träffa och ribban ligger så fruktansvärt högt, det gör inte min kompisjakt lättare)
Som vanligt har jag inga planer utanför jobbet, utan kommer antagligen att sova 16 timmar, ligga och dra mig och tycka synd om mig själv på grund av mensvärken (om den håller i sig, det är ju helt okej om den försvinner, och tar mitt dåliga humör med sig)
Jag är fortfarande väldigt splittrad angående allt, att inte ha några kompisar börjar bli kämpigt men jag har inte riktigt gjort något för att försöka åtgärda det heller. Hur lär en känna nya människor? Jag vet inte. (Men jag gissar att Ligga Hemma I Sängen inte är den bästa planen) Jag längtar efter ett sammanhang, ett befriande skratt, en kram. Ett hej. (Eller ja, ett hola kanske)
Jag läste ut Shantaram imorse, det tog mig ungefär 2 veckor, och nu måste jag välja något nytt att läsa, frågan är vad.
Vill avsluta med att sända en tanke till Marabou Mjölkchoklad och den bottenlösa sorg jag känner inför att vara separerad från den i dessa tider, en mens har aldrig varit ensammare. Mensamt. (Jag har det fortfarande, även om ordvitsarna inte haglar lika tätt och med samma precision som de gjorde med kärlekskollektivet. Det är jättedumt att lära känna världens bästa människor när en är 16, det finns så många kvar att träffa och ribban ligger så fruktansvärt högt, det gör inte min kompisjakt lättare)
onsdag 30 juli 2014
spräckte bubblan och blåste upp den igen
Jag skrev inget igår, ursäkta min tystnad. Istället för att blogga och höra av mig till Sverige så var jag ute en sväng med två arbetskamrater. Vi gick till en matmarknad vid La Rambla och strosade runt kring Raval och jag fick se nya delar av staden. Det var så välbehövligt att komma ut en stund efter jobbet när det gått skit 2 dagar i rad. Hela min lyckobubbla har spruckit och jag ville hem hem hem, hela detta äventyr verkade så hopplöst och svart och dödsdömt att allt jag kunde tänka på var tryggheten hemma. Det visade sig att bästa boten mot ledsamhet och hemlängtan var en redig dos Barcelona, hela paketet från ramblan till små vindlande gränder.
Idag har varit en betydligt bättre dag, jobbet vände och gick äntligen bättre igen och det var så skönt att slippa bekymrade ögonkast från chefen och molnet av prestationsångest över sig. Tyvärr ska Linnéa, min promenadkompis, sluta och gjorde sin sista dag idag. Alltså har jag ingen att sällskapa med när jag går hem på kvällarna, vilket är himla tråkigt. Men jag ser upp till hennes mod, hon sa upp sig trots oviss framtid och nu ska hon förhoppningsvis läsa en spanskakurs istället.
Efter jobbet gick jag, Linnéa och två andra från jobbet för att ta en öl. Det är det absolut bästa med att jobba 11-19 istället för 13-21, att en orkar, vill och kan göra saker efter jobbet. Efter ett tag var det bara jag och en tjej som heter Marina kvar, och jag tror och hoppas att jag har fått ytterligare en vän här. Hur som helst var det himla trevligt och när jag kom hem var jag glad och trött och lite snurrig i huvudet. Jag hann med att skypea lite med mamma och pappa också, denna gången hade de placerat sig i sin säng vilket är ett himla uppköp jämfört med att sitta på golvet. Skypekunskaperna frodas i alla fall hemma i Vässlan. För första gången den här veckan var jag beredd på att prata med någon hemifrån utan att börja böla och be dem hämta hem mig, och istället pratade vi lite löst om att de skulle hälsa på mig. Jag hoppas att de menar allvar och kommer hit, det är helt galet hur stort steg det faktiskt är att gå från att bo hemma med alla i familjen max 10 minuter bort med cykel till att bo helt ensam utan någon familj, utan några vänner i ett helt nytt land, och jag saknar alla oerhört mycket.
Nu har jag isduschat och ätit lite och ska läsa och sova. Imorgon är det 2 veckor sen jag flyttade in, veckorna flyger förbi trots att dagarna är så långa. Tänk på mig ibland och glöm inte mitt ansikte, min röst och hur jag går när jag är glad, jag minns allt om er.
(Och vi sover fortfarande under samma stjärnor)
Idag har varit en betydligt bättre dag, jobbet vände och gick äntligen bättre igen och det var så skönt att slippa bekymrade ögonkast från chefen och molnet av prestationsångest över sig. Tyvärr ska Linnéa, min promenadkompis, sluta och gjorde sin sista dag idag. Alltså har jag ingen att sällskapa med när jag går hem på kvällarna, vilket är himla tråkigt. Men jag ser upp till hennes mod, hon sa upp sig trots oviss framtid och nu ska hon förhoppningsvis läsa en spanskakurs istället.
Efter jobbet gick jag, Linnéa och två andra från jobbet för att ta en öl. Det är det absolut bästa med att jobba 11-19 istället för 13-21, att en orkar, vill och kan göra saker efter jobbet. Efter ett tag var det bara jag och en tjej som heter Marina kvar, och jag tror och hoppas att jag har fått ytterligare en vän här. Hur som helst var det himla trevligt och när jag kom hem var jag glad och trött och lite snurrig i huvudet. Jag hann med att skypea lite med mamma och pappa också, denna gången hade de placerat sig i sin säng vilket är ett himla uppköp jämfört med att sitta på golvet. Skypekunskaperna frodas i alla fall hemma i Vässlan. För första gången den här veckan var jag beredd på att prata med någon hemifrån utan att börja böla och be dem hämta hem mig, och istället pratade vi lite löst om att de skulle hälsa på mig. Jag hoppas att de menar allvar och kommer hit, det är helt galet hur stort steg det faktiskt är att gå från att bo hemma med alla i familjen max 10 minuter bort med cykel till att bo helt ensam utan någon familj, utan några vänner i ett helt nytt land, och jag saknar alla oerhört mycket.
Nu har jag isduschat och ätit lite och ska läsa och sova. Imorgon är det 2 veckor sen jag flyttade in, veckorna flyger förbi trots att dagarna är så långa. Tänk på mig ibland och glöm inte mitt ansikte, min röst och hur jag går när jag är glad, jag minns allt om er.
(Och vi sover fortfarande under samma stjärnor)
måndag 28 juli 2014
dålig dag
Fan vilken seg dag. Den här går verkligen rakt in i kategorin Klyschigt Dåliga Dagar, ni vet när en vaknar på morgonen och redan vid första vakna andetaget känns allt kasst? Så var idag, precis så. Vaknade och hade fått för få timmars sammanhängande sömn, gick upp och gjorde frukost och gjorde mig i ordning och allting kändes fel och tråkigt och dumt. Promenaden till jobbet fick upp humöret litegrann, jag uppskattar verkligen den stunden trots att det tar mig ungefär 40 minuter att gå. Kom till jobbet och insåg hur trött jag är på denna överväldigande blyghet som stoppar mig från att lära känna andra människor. Gjorde även min första riktigt dåliga dag. Förra veckan överraskade jag mig själv varje dag med mina framsteg och goda resultat, men idag gick allt fel och jag lyckades inte med någonting.
Promenerade hem med Linnéa, kom hem och slängde mig i sängen och lät fläkten svalka mig, inser att min taklampa är trasig. Ja. Har ett sånt enormt bakslag idag, verkligen. Börjar ifrågasätta hela detta äventyr och beslutet att komma hit. Det har gått 2 veckor imorgon och det enda jag egentligen har gjort är att börja ha snelugg istället för raklugg (och det beror till stor del på att värmen inte alls är kompatibel med hår i ansiktet)
Idag vill jag mest åka hem igen, hem till tryggheten, hem till Hem. Hem till vänner och familj och en kram när en har en klassiskt dålig dag!
Promenerade hem med Linnéa, kom hem och slängde mig i sängen och lät fläkten svalka mig, inser att min taklampa är trasig. Ja. Har ett sånt enormt bakslag idag, verkligen. Börjar ifrågasätta hela detta äventyr och beslutet att komma hit. Det har gått 2 veckor imorgon och det enda jag egentligen har gjort är att börja ha snelugg istället för raklugg (och det beror till stor del på att värmen inte alls är kompatibel med hår i ansiktet)
Idag vill jag mest åka hem igen, hem till tryggheten, hem till Hem. Hem till vänner och familj och en kram när en har en klassiskt dålig dag!
söndag 27 juli 2014
natten
Igår hade jag min första kvällsupplevelse av staden. Om den är magisk i dagsljus är den lika förtrollande efter solnedgången. Bara att bo i en stad som har fler uteställen än 1 är fantastiskt, och när det dessutom finns små barer, resturanger, krogar, klubbar i varje gathörn längs med varje gata... Det är så mysigt.
Givetvis var det min jobbarkompis och hennes entourage som återigen tog sig an mig, jag uppskattar verkligen det så himla mycket, att de fortsätter bjuda med mig bara så där. Vi drack öl på ett litet hak och väntade in hennes rumskompis, när hon kom gick vi vidare till ett annat ställe där vi drack vermouth, vilket tydligen verkar vara en grej här. Överallt var det människor, samma helgfirare som jag trängts med på stranden tidigare.
Det pågår en slags gatufestival här, berättade de för mig igår, där varje stadsdel, en vecka i taget, håller i firandet. Just nu är det i Poble Sec så vi gick dit och förenade oss med massa andra människor, drack öl och lyssnade på ett medryckande och opretentiöst DJ-set som blandade all sorts musik och fick alla sorters människor att dansa. Plötsligt befann jag mig i en folkmassa som dansade på en gata. Jag var där. En av alla som dansade, skrattade, träffade nya människor. Jag var där, i min stad, och kontrasterna mellan mitt liv nu och mit liv för en månad sen hade aldrig varit större.
Efter en skön promenad hem i sällskap med Linnéa och hennes kompis kom jag hem, gick och la mig och somnade snabbt. Idag har jag egentligen bara legat i sängen exakt hela dagen, laddat upp inför en ny arbetsvecka. På tisdag är det två veckor sen jag kom hit, tiden är så fruktansvärt märklig.
Givetvis var det min jobbarkompis och hennes entourage som återigen tog sig an mig, jag uppskattar verkligen det så himla mycket, att de fortsätter bjuda med mig bara så där. Vi drack öl på ett litet hak och väntade in hennes rumskompis, när hon kom gick vi vidare till ett annat ställe där vi drack vermouth, vilket tydligen verkar vara en grej här. Överallt var det människor, samma helgfirare som jag trängts med på stranden tidigare.
Det pågår en slags gatufestival här, berättade de för mig igår, där varje stadsdel, en vecka i taget, håller i firandet. Just nu är det i Poble Sec så vi gick dit och förenade oss med massa andra människor, drack öl och lyssnade på ett medryckande och opretentiöst DJ-set som blandade all sorts musik och fick alla sorters människor att dansa. Plötsligt befann jag mig i en folkmassa som dansade på en gata. Jag var där. En av alla som dansade, skrattade, träffade nya människor. Jag var där, i min stad, och kontrasterna mellan mitt liv nu och mit liv för en månad sen hade aldrig varit större.
Efter en skön promenad hem i sällskap med Linnéa och hennes kompis kom jag hem, gick och la mig och somnade snabbt. Idag har jag egentligen bara legat i sängen exakt hela dagen, laddat upp inför en ny arbetsvecka. På tisdag är det två veckor sen jag kom hit, tiden är så fruktansvärt märklig.
 |
| bild på folkmassan på gatufestivalen |
lördag 26 juli 2014
en helgfirare
Jag sov som ett barn inatt, hur länge som helst. Min kropp och mitt huvud var helt utmattade, galet. Efter att ha sovit vad som kändes som hundra timmar, legat och dragit mig i sängen och ätit en evighetslång frukost (och sen legat i sängen och läst) drog jag mig ut och och handlade lite. Notera att klockan var efter 16 när det äntligen hände, exakt så busy har jag varit idag. Vid femtiden åkte jag mot stranden för att ansluta mig till de högar av badklädda helgfirare som låg där, denna gången en ny strand och med sällskap! Min arbetskompis, hennes vän och hennes rumskompis tog mig under sina vingar. Det var jättefint att umgås, att ligga och småprata och att äntligen få bada! En och en halv vecka, men badpremiären kom till sist, och det var så skönt att få gå ner i det svala saltvattnet. När jag gick upp och tittade ut över stranden blev jag så överväldigad att jag var tvungen att stanna till. Jag bor faktiskt vid Medelhavet. Bor. Jag har en nyckel till en lägenhet. En egen nyckel. Det går inte att smälta det, inte alls.
Väl hemma igen, i lägenheten där jag bor, hade jag min första riktiga konversation på spanska, med min hyresvärd. Han är en jättetrevlig och ganska försynt man och är mån om att jag har det bra, jag är så tacksam att jag har hamnat här. På stapplande spanska berättade jag om min familj, hur gamla alla är och vad de jobbar som, hur svenska låter och vilka språk det påminner om. Sen pratade vi om hur fint det är här och hur mycket vi trivs båda två. När jag ändå var i pratartagen passade jag på att skypea med mina föräldrar, som håller på att finslipa sitt skypeande. Idag satt de på golvet framför soffan med iPaden på soffbordet framför sig, det känns som att de kommer att utveckla en mer ergonomisk teknik framöver. I kärlekskollektivchatten frodas nostalgi och knappt två månaders separationsångest, jag är inte ensam om att inte vilja gå vidare. Är sjukt tacksam över hur pass enkelt det är att kunna hålla viss kontakt med folk via internet ändå, även om jag önskar att jag kunde teleportera hit folk bäst jag ville. Just nu är jag en potpurri av människor jag saknar och vill ha nära.
Hur resten av denna kväll utspelar sig återstår att se, eventuellt skulle mina nyfunna vänner (jag får kalla dem det va?) återigen ta mig under sina vingar, vilket vore himla mysigt. Annars vet jag en liten tjej som kommer att göra om nattens bravader igen (sova som en gris)
Väl hemma igen, i lägenheten där jag bor, hade jag min första riktiga konversation på spanska, med min hyresvärd. Han är en jättetrevlig och ganska försynt man och är mån om att jag har det bra, jag är så tacksam att jag har hamnat här. På stapplande spanska berättade jag om min familj, hur gamla alla är och vad de jobbar som, hur svenska låter och vilka språk det påminner om. Sen pratade vi om hur fint det är här och hur mycket vi trivs båda två. När jag ändå var i pratartagen passade jag på att skypea med mina föräldrar, som håller på att finslipa sitt skypeande. Idag satt de på golvet framför soffan med iPaden på soffbordet framför sig, det känns som att de kommer att utveckla en mer ergonomisk teknik framöver. I kärlekskollektivchatten frodas nostalgi och knappt två månaders separationsångest, jag är inte ensam om att inte vilja gå vidare. Är sjukt tacksam över hur pass enkelt det är att kunna hålla viss kontakt med folk via internet ändå, även om jag önskar att jag kunde teleportera hit folk bäst jag ville. Just nu är jag en potpurri av människor jag saknar och vill ha nära.
Hur resten av denna kväll utspelar sig återstår att se, eventuellt skulle mina nyfunna vänner (jag får kalla dem det va?) återigen ta mig under sina vingar, vilket vore himla mysigt. Annars vet jag en liten tjej som kommer att göra om nattens bravader igen (sova som en gris)
fredag 25 juli 2014
fredagstrött
Idag är det fredag, jag förstår inte att en vecka kan vara så lång och ändå gå så fort, men det är vad jag har tänkt på hela dagen. Jag jobbade mitt första dagspass idag efter att ha jobbat kväll tidigare i veckan. Att komma upp kvart i 7 imorse när klockan ringde efter att ha pratat med en gammal vän till klockan 2 inatt, och dessutom inte gått upp innan 10 sen jag tog studenten var oväntat jobbigt, men efter att ha dränkt ansiktet i kallt vatten och klätt på mig var jag på benen som vanligt igen. På väg till jobbet byggdes ett åskoväder upp och det mullrade och blixtrade runt hela staden, varje åskknall ekade upp i bergen. Jag skänkte en tanke av medlidande till alla turister som sett fram emot att ligga på stranden, men för egen del var jag rätt tacksam då jag hann fram till jobbet innan regnet tog ordentlig fart och för att luften blev betydligt lättare efter förmiddagens oväder. Vid lunch klarnade det upp igen och jag åt min lunchsmörgås omgiven av varma solstrålar. En kollega som bott här i flera månader sa att det hade regnat bara ett fåtal gånger under hans vistelse, och det lät väldigt trevligt, även om jag egentligen inte hade något emot regnet.
Jobbet i sig gick konstigt nog väldigt bra idag, jag slog mitt "personbästa" med dubbelt så mycket och sålde mest av alla idag. Kanske bor det en säljare i mig också. (Kanske, men jag misstänker att det mest handlade om slumpen) Att sluta 16 istället för 21 var också en lyx. Vår arbetsdag är en timme kortare på fredagar och det var jättefint att gå hem i sol istället för tätnande mörker. Väl hemma somnade jag i fläktdraget och sov en timme.
Jag har inte gjort mycket mer idag än att sova, läsa och äta sen jag kom hem, fredagströttman tog mig i sitt grepp och jag är helt matt. Första jobbveckan tar ut sin rätt nu när den är till ända och allt jag vill är att sova tidigt, länge och djupt. Att få komma hem och njuta av tystnaden som störs endast av min fläkt och mina rumskompisars låga spanska mummel efter att ha pratat en hel dag är jätteskönt. Dagens reflektion är förresten att den spanska språkmelodin inte är helt långt ifrån den skånska. Det låter helt galet, men jag jobbar med flera skåningar och melodin i deras samtal är faktiskt väldigt likt melodin i mina rumskompisars samtal, om en koncenterar sig lite låter det nästan som att de pratar skånska med varandra. Jag antar att det är en sån där grej en märker först när en börjar närma sig något, till exempel ett språk.
Vad som händer under mina kommande lediga dagar vet jag inte, eventuellt ska jag hänga med min promenadvän, jag hoppas det då det vore fint att komma ut lite när jag har fått kurera mitt trötta sinne med lite sömn.
Jobbet i sig gick konstigt nog väldigt bra idag, jag slog mitt "personbästa" med dubbelt så mycket och sålde mest av alla idag. Kanske bor det en säljare i mig också. (Kanske, men jag misstänker att det mest handlade om slumpen) Att sluta 16 istället för 21 var också en lyx. Vår arbetsdag är en timme kortare på fredagar och det var jättefint att gå hem i sol istället för tätnande mörker. Väl hemma somnade jag i fläktdraget och sov en timme.
Jag har inte gjort mycket mer idag än att sova, läsa och äta sen jag kom hem, fredagströttman tog mig i sitt grepp och jag är helt matt. Första jobbveckan tar ut sin rätt nu när den är till ända och allt jag vill är att sova tidigt, länge och djupt. Att få komma hem och njuta av tystnaden som störs endast av min fläkt och mina rumskompisars låga spanska mummel efter att ha pratat en hel dag är jätteskönt. Dagens reflektion är förresten att den spanska språkmelodin inte är helt långt ifrån den skånska. Det låter helt galet, men jag jobbar med flera skåningar och melodin i deras samtal är faktiskt väldigt likt melodin i mina rumskompisars samtal, om en koncenterar sig lite låter det nästan som att de pratar skånska med varandra. Jag antar att det är en sån där grej en märker först när en börjar närma sig något, till exempel ett språk.
Vad som händer under mina kommande lediga dagar vet jag inte, eventuellt ska jag hänga med min promenadvän, jag hoppas det då det vore fint att komma ut lite när jag har fått kurera mitt trötta sinne med lite sömn.
torsdag 24 juli 2014
veckojubilaren
Idag har jag bott här i en vecka. EN VECKA. REDAN! Det är helt ofattbart att det redan har gått en hel vecka sen jag ("jag" som i pappa och min hyresvärd) släpade upp mina väskor till fjärde våningen och en hel vecka sen jag bäddade sängen här med mina lakan, en vecka sen jag sa hejdå till pappa och sen gick ett varv runt kvarteret för att gråta lite och smälta att jag faktiskt var ensam på plats. En hel vecka sen jag för första gången sov i min säng. En hel vecka. Och efter imorgon har jag dessutom gjort min första vecka på jobbet, utan att göra bort mig helt totalt. En hel vecka! Jag har fortfarande inte alls förstått att det här händer, men någonstans långt inne i mig sätter sig den tanken, fontänen går inte igång med samma kraft när jag tänker att jag bor här nu, och mina omvägar blir färre och färre. (Visserligen har jag bara gått fram och tillbaka till jobbet, men även där har jag ju lyckats irra bort mig ett antal gånger)
Kom hem till ett sms från syster som säger att hon ska komma hit så snart hon bara kan, och jag hoppas att hon menar allvar, jag vill titta på hus, dricka mojitos, bada och UMGÅS med min storasyster så mycket att jag nästan tappar andan. Hon åkte bort några dagar innan jag flyttade och det känns som att det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade henne. (Och jag ljög, att skriva "innan jag flyttade" fick det att pirra till i magen. En vecka och fortfarande pirr, jag är fortfarande nykär)
Förutom att fira att jag bott här en vecka (genom att äta bisarra mängder vattenmelon) händer inte mycket annat. Jag går till jobbet och ringer till massa semesterfirare i Sverige, och sen går jag hem. Jag försöker skapa något slags band till kollegorna, och långsamt, med en påträngande blyghet som stör, går det också framåt.
En vecka har det gått. Och jag bor här. Helt sanslöst är det!
Kom hem till ett sms från syster som säger att hon ska komma hit så snart hon bara kan, och jag hoppas att hon menar allvar, jag vill titta på hus, dricka mojitos, bada och UMGÅS med min storasyster så mycket att jag nästan tappar andan. Hon åkte bort några dagar innan jag flyttade och det känns som att det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade henne. (Och jag ljög, att skriva "innan jag flyttade" fick det att pirra till i magen. En vecka och fortfarande pirr, jag är fortfarande nykär)
Förutom att fira att jag bott här en vecka (genom att äta bisarra mängder vattenmelon) händer inte mycket annat. Jag går till jobbet och ringer till massa semesterfirare i Sverige, och sen går jag hem. Jag försöker skapa något slags band till kollegorna, och långsamt, med en påträngande blyghet som stör, går det också framåt.
En vecka har det gått. Och jag bor här. Helt sanslöst är det!
onsdag 23 juli 2014
rutiner
Tänk, tre dagar tog det innan jag skapade rutiner. Tre små dagar som alla sett mer eller mindre likadana ut: Jag vaknar, drar mig och kollar mobilen eftersom jag har blivit galet morgonseg sen jag kom hit. Klär på mig, går upp, bäddar, äter frukost, ligger en stund i sängen och chillar, går till jobbet (idag lyckades jag gå vilse en stund vilket resulterade i att jag kom inrusande på kontoret dränkt i svett och skam 5 minuter för sent) jobbar jobbar jobbar, går hem, sitter framför fläkten tills jag slutar glänsa av svett, pratar med vänner och familj, masserar mina fötter och inspekterar nya skavsårsblåsor (får nya här och var men de flesta försvinner under natten, mina fötter, tillsammans med resten av min kropp, är inte alls vana vid detta promenerande. En skulle kunna tro att jag har åkt hit på rehab) sen går jag och duschar, äter något, läser, somnar.
Repeat.
Men det är rätt skönt att ha färdiga rutiner i ett liv som annars är väldigt nytt. Imorse gick jag och handlade och jag hittar fortfarande inte i mitt supermarket, men det är bara en tidsfråga innan jag har klurat ut den labyrinten också. Förhoppningsvis finns allt jag kan tänkas behöva där, det verkar så då det är en rätt välsorterad affär, och jag slipper leta reda på någon annan. Dessutom har jag ju min lilla frukt- och gröntaffär där jag köper bland annat mina darling tomater. Skulle kunna leva på tomater här, de är så galet goda.
Det som återstår av min dagsrutin nu är en dusch, och eftersom min roomie precis blev klar i badrummet tänkte jag springa in i duschen nu medan den är ledig. (Det här är inget stort problem alls, det har hänt mig typ en gång att badrummet har varit upptaget sen jag flyttade in, och med tanke på att vi är 6 personer som delar på ett badrum är det väldigt bra)
Jag pratade med mamma och pappa tidigare och varje gång jag pratar med någon av dem så kommer bloggen upp, idag fick jag höra att "det är roligare att läsa min blogg än morgontidningen" (vilket är kul men inte någon jätteprestation med tanke på att jag 1, är deras dotter och de är partiska i frågan och 2, de läser VLT vilket kanske är den sämsta lokaltidningen i hela Sverige) och att mamma "trasslar sig ut på nätet på jobbet bara för att kunna läsa bloggen!" vilken känns som en större prestation med tanke på min mammas tekniska kunskaper (jag vill inte använda ordet 'bristfälliga' här men ni kan tänka er något mindre drastiskt) Om jag visste att det enda som krävdes för att få en bra blogg var att flytta utomlands hade jag ju gjort det för längesedan! Hur det än är med den saken är det jätteroligt att så många läser om vad jag gör, även om jag får lätt prestationsångest och mina dagar som ni märker blir allt mer lika. Men det sporrar också viljan att hålla er uppdaterade, speciellt när ett skypesamtal avslutas med "jaha ska du blogga nu?"
Då är det lika bra att skriva ett inlägg. Så, tack för ert intresse!
Repeat.
Men det är rätt skönt att ha färdiga rutiner i ett liv som annars är väldigt nytt. Imorse gick jag och handlade och jag hittar fortfarande inte i mitt supermarket, men det är bara en tidsfråga innan jag har klurat ut den labyrinten också. Förhoppningsvis finns allt jag kan tänkas behöva där, det verkar så då det är en rätt välsorterad affär, och jag slipper leta reda på någon annan. Dessutom har jag ju min lilla frukt- och gröntaffär där jag köper bland annat mina darling tomater. Skulle kunna leva på tomater här, de är så galet goda.
Det som återstår av min dagsrutin nu är en dusch, och eftersom min roomie precis blev klar i badrummet tänkte jag springa in i duschen nu medan den är ledig. (Det här är inget stort problem alls, det har hänt mig typ en gång att badrummet har varit upptaget sen jag flyttade in, och med tanke på att vi är 6 personer som delar på ett badrum är det väldigt bra)
Jag pratade med mamma och pappa tidigare och varje gång jag pratar med någon av dem så kommer bloggen upp, idag fick jag höra att "det är roligare att läsa min blogg än morgontidningen" (vilket är kul men inte någon jätteprestation med tanke på att jag 1, är deras dotter och de är partiska i frågan och 2, de läser VLT vilket kanske är den sämsta lokaltidningen i hela Sverige) och att mamma "trasslar sig ut på nätet på jobbet bara för att kunna läsa bloggen!" vilken känns som en större prestation med tanke på min mammas tekniska kunskaper (jag vill inte använda ordet 'bristfälliga' här men ni kan tänka er något mindre drastiskt) Om jag visste att det enda som krävdes för att få en bra blogg var att flytta utomlands hade jag ju gjort det för längesedan! Hur det än är med den saken är det jätteroligt att så många läser om vad jag gör, även om jag får lätt prestationsångest och mina dagar som ni märker blir allt mer lika. Men det sporrar också viljan att hålla er uppdaterade, speciellt när ett skypesamtal avslutas med "jaha ska du blogga nu?"
Då är det lika bra att skriva ett inlägg. Så, tack för ert intresse!
tisdag 22 juli 2014
snubbla på orden
Idag känns ungefär som igår, jag fyller inte mina dagar med så mycket annat än jobbet. Jag får sova länge på morgnarna och när jag kommer hem är huvudet trött efter alla samtal och intryck och kroppen trött efter promenaden.
Det är ganska galet att prata med så många människor på en enda dag, och ibland blir jag så tagen av alla personer jag kontaktar att jag snubblar på orden och stammar till. Det kanske inte är så säljande, men tanken är väldigt svindlande. Hur som helst har jag lärt mig massor med nya saker de här två dagarna och långsamt sätter det sig i skallen på mig.
På väg till jobbet går jag förbi oräkneliga små resturanger där semestrande sällskap sitter, eftersom det är mer eller mindre morgon för mig vid halv ett-tiden då jag är på väg och ska jobba har jag stannat till helt konfunderad när jag ser dessa sällskap bekymmerslöst konversera över en flaska vin. Vin? På morgonen? Samma tanke flera gånger om, tills jag inser att det är lunchtid för de flesta, och är en på semester, varför inte dricka vin till lunchen? Det är inte konstigt för något utom mig. (Det är inte så konstigt för mig heller när jag har kopplat vad klockan är)
Efter jobbet fick jag sällskap av en kollega på promenaden hem, hon bor relativt nära mig och jag tror att jag kanske har fått min första kompis här. Om inte annat så har jag i alla fall fått promenadsällskap, och det är inte en helt dålig relation att ha till någon.
Förhoppningsvis kommer jag att ha något roligare att skriva om imorgon, kanske något jag ser eller hör. (Vilket är mycket möjligt med tanke på allt som finns att se och höra här) Jag fick även höra betryggande ord av min nya bekantskap som sa att "efter tre månader kommer du förstå allt alla säger" angående spanskan. Jag förstår redan mer än jag gjorde för en vecka sen, så jag litar på vad hon säger.
Jag tänker rätt mycket på Västerås, eller på vilka som finns där snarare, och funderar på hur en vet vad som är rätt plats i världen att vara på. Just nu är nog det här lilla rummet (med den här lilla underbara fläkten) rätt plats för mig. Mest för att jag inte kan komma på någon annanstans som jag borde vara nu. Jag tror att jag är ganska rädd för att bli bortglömd eller borträknad, och mitt i det kanske glömmer bort att det finns andra platser där jag kan bli upphittad och inräknad. Äventyret tar trots allt slut när jag säger att det räcker, men kanske att det kommer fortsätta någon annanstans senare. För tillfället behöver jag inte mycket mer än min fläkt, mitt promenadsällskap och en bit av min vattenmelon som väntar i kylskåpet.
God natt mina vänner, vi sover under samma himmel var vi än är!
Det är ganska galet att prata med så många människor på en enda dag, och ibland blir jag så tagen av alla personer jag kontaktar att jag snubblar på orden och stammar till. Det kanske inte är så säljande, men tanken är väldigt svindlande. Hur som helst har jag lärt mig massor med nya saker de här två dagarna och långsamt sätter det sig i skallen på mig.
På väg till jobbet går jag förbi oräkneliga små resturanger där semestrande sällskap sitter, eftersom det är mer eller mindre morgon för mig vid halv ett-tiden då jag är på väg och ska jobba har jag stannat till helt konfunderad när jag ser dessa sällskap bekymmerslöst konversera över en flaska vin. Vin? På morgonen? Samma tanke flera gånger om, tills jag inser att det är lunchtid för de flesta, och är en på semester, varför inte dricka vin till lunchen? Det är inte konstigt för något utom mig. (Det är inte så konstigt för mig heller när jag har kopplat vad klockan är)
Efter jobbet fick jag sällskap av en kollega på promenaden hem, hon bor relativt nära mig och jag tror att jag kanske har fått min första kompis här. Om inte annat så har jag i alla fall fått promenadsällskap, och det är inte en helt dålig relation att ha till någon.
Förhoppningsvis kommer jag att ha något roligare att skriva om imorgon, kanske något jag ser eller hör. (Vilket är mycket möjligt med tanke på allt som finns att se och höra här) Jag fick även höra betryggande ord av min nya bekantskap som sa att "efter tre månader kommer du förstå allt alla säger" angående spanskan. Jag förstår redan mer än jag gjorde för en vecka sen, så jag litar på vad hon säger.
Jag tänker rätt mycket på Västerås, eller på vilka som finns där snarare, och funderar på hur en vet vad som är rätt plats i världen att vara på. Just nu är nog det här lilla rummet (med den här lilla underbara fläkten) rätt plats för mig. Mest för att jag inte kan komma på någon annanstans som jag borde vara nu. Jag tror att jag är ganska rädd för att bli bortglömd eller borträknad, och mitt i det kanske glömmer bort att det finns andra platser där jag kan bli upphittad och inräknad. Äventyret tar trots allt slut när jag säger att det räcker, men kanske att det kommer fortsätta någon annanstans senare. För tillfället behöver jag inte mycket mer än min fläkt, mitt promenadsällskap och en bit av min vattenmelon som väntar i kylskåpet.
God natt mina vänner, vi sover under samma himmel var vi än är!
måndag 21 juli 2014
sista pusselbiten
Utan att jag alls var beredd kom första jobbdagen. Här har jag glidit runt i en semesterbubbla alldeles ensam men inte alls oroat mig över detta nya, stora. Det liksom bara dök upp och imorse vaknade jag till min första jobbdag. Jag jobbar 13-21 och idag har framförallt handlat om introduktion. Helt plötsligt befinner jag mig i ett ljust litet kontorslandskap där Håkan spelas i bakgrunden när jag kommer in och möts av ett stort leende och varmt välkomnande. Tänk, jag som alltid oroar mig, jag kände mig inte orolig alls. Allt nytt bara ramlade ner på mig, men jag liksom bara vände upp huvudet och lät det komma. Jag som alltid oroar mig. De andra på jobbet verkar vara jättefina människor, kanske är det för att de jobbar som säljare som de lyckas ge ett så bra första intryck, men jag tror att det handlar om något mer genuint, oavsett så känns det inte på något sätt jobbigt att gå dit igen imorgon.
Vid slutet av dagen fick jag beröm av min chef och det kändes bra att få höra att en gör något rätt, återigen kändes det som något mer äkta än bara säljsnack (även fast jag är lättsåld överlag) och sen promenerade jag hem. Först promenerade jag vilse och irrade runt medan mörkret bäddade ner staden inför kvällen. Väl hemma pratade jag med en glad och trött pappa på skype, som stannade uppe efter klockan 22.00 för att prata med mig. I huvudet surrar röster från oräkneliga människor jag pratat med idag, information och tips och småprat trängs och det märks att jag levt väldigt tyst sen jag kom hit. Det är oväntat roligt att småprata igen, och då brukar jag ändå dra mig för att behöva småprata.
I köket städar en av mina argentinska rumskompisar undan efter sin middag, jag är nyduschad och sval och trött. Sista pusselbiten har nog trillat på plats.
Vid slutet av dagen fick jag beröm av min chef och det kändes bra att få höra att en gör något rätt, återigen kändes det som något mer äkta än bara säljsnack (även fast jag är lättsåld överlag) och sen promenerade jag hem. Först promenerade jag vilse och irrade runt medan mörkret bäddade ner staden inför kvällen. Väl hemma pratade jag med en glad och trött pappa på skype, som stannade uppe efter klockan 22.00 för att prata med mig. I huvudet surrar röster från oräkneliga människor jag pratat med idag, information och tips och småprat trängs och det märks att jag levt väldigt tyst sen jag kom hit. Det är oväntat roligt att småprata igen, och då brukar jag ändå dra mig för att behöva småprata.
I köket städar en av mina argentinska rumskompisar undan efter sin middag, jag är nyduschad och sval och trött. Sista pusselbiten har nog trillat på plats.
söndag 20 juli 2014
har ni inga stränder i sverige?
Åh compeed, thou art my love. Nästan i alla fall, men inte på samma sätt som havet.
Jag känner mig helt förälskad, jag vaknade imorse helt planlös och tänkte att nej, jag vill verkligen åka tillbaka till stranden idag igen. Så då gjorde jag det, jag kunde inte komma på något bättre sätt att spendera min sista "semesterdag" på än just där, göra precis samma sak som igår. Trots att mina hälar var säkert inpackade i compeedplåster, strumpor och converse tog jag ändå tunnelbanan både dit och tillbaka, idag med bara en snabb kontrollblick på kartan för att försäkra mig om att jag åkte rätt (och det gjorde jag, ha!) Staden har blivit lite lite mindre, och vad som än händer vet jag hur jag tar mig till havet och tillbaka. Jag har bara sett en bråkdel av staden, och allt bara i dagsljus, men känslan av att vara nykär bubblar upp i mig så fort jag
- går ner för trapporna i lägenhetshuset
- kommer ut på den soliga gatan
- går ner till tunnelbanan
- kommer upp i solen vid Barcelonetastationen
- långsamt promenerar bland alla hundratals människor
- ser vattnet
och så vidare, och jag (i den nykära andan) kan inte ens undantrycka bubblet utan flyter bara med och ler dumt bakom solglasögonen. Jag bor här, hjälp. En liten fontän sprutar till i magtrakten av den tanken, varje gång.
När jag kom hem igen satt min hyresvärd och åt, han frågade om jag hade varit på stranden och när han såg mitt saliga leende och hörde mitt JAA frågade han "har ni inga stränder i Sverige" och det enda jag kunde svara var egentligen "nej, inte såna här stränder" och så skrattade vi. Och det var fint, jag tänkte att "jag bor här, hjälp" och fontänen startade upp igen.
Imorgon börjar jag jobba och jag har inte ens hunnit bli nervös än, men jag antar att det kommer imorgon, jag är ju trots allt en ganska nervös person överlag. Nervös och nykär.
Jag känner mig helt förälskad, jag vaknade imorse helt planlös och tänkte att nej, jag vill verkligen åka tillbaka till stranden idag igen. Så då gjorde jag det, jag kunde inte komma på något bättre sätt att spendera min sista "semesterdag" på än just där, göra precis samma sak som igår. Trots att mina hälar var säkert inpackade i compeedplåster, strumpor och converse tog jag ändå tunnelbanan både dit och tillbaka, idag med bara en snabb kontrollblick på kartan för att försäkra mig om att jag åkte rätt (och det gjorde jag, ha!) Staden har blivit lite lite mindre, och vad som än händer vet jag hur jag tar mig till havet och tillbaka. Jag har bara sett en bråkdel av staden, och allt bara i dagsljus, men känslan av att vara nykär bubblar upp i mig så fort jag
- går ner för trapporna i lägenhetshuset
- kommer ut på den soliga gatan
- går ner till tunnelbanan
- kommer upp i solen vid Barcelonetastationen
- långsamt promenerar bland alla hundratals människor
- ser vattnet
och så vidare, och jag (i den nykära andan) kan inte ens undantrycka bubblet utan flyter bara med och ler dumt bakom solglasögonen. Jag bor här, hjälp. En liten fontän sprutar till i magtrakten av den tanken, varje gång.
När jag kom hem igen satt min hyresvärd och åt, han frågade om jag hade varit på stranden och när han såg mitt saliga leende och hörde mitt JAA frågade han "har ni inga stränder i Sverige" och det enda jag kunde svara var egentligen "nej, inte såna här stränder" och så skrattade vi. Och det var fint, jag tänkte att "jag bor här, hjälp" och fontänen startade upp igen.
Imorgon börjar jag jobba och jag har inte ens hunnit bli nervös än, men jag antar att det kommer imorgon, jag är ju trots allt en ganska nervös person överlag. Nervös och nykär.
lördag 19 juli 2014
strandäventyret
Ni vet hur jag skrev typ häromdagen att jag inte skulle gå så mycket eftersom jag hade en blåsa under ena foten? Det gick sådär.
Som sagt har jag tittat på havet idag, jag gick och gick och gick och hittade det stora blå, och även de stora folkmassorna. Efter att ha glidit omkring i mitt närområde sen pappa åkte hem har jag liksom glömt av lite var jag faktiskt är någonstans. Men när jag idag kom ner mot vattnet fick jag en vänlig påminnelse, välkommen till Barcelona! Det var ett fint avbrott i min ensamsemester att smälta in i den aldrig sinande strömmen av helg- och semesterfirare som gled framåt i maklig takt. Inte för att jag har pratat med någon idag eller så, men det är svårt att känna sig ensam när det finns så mycket (många) att titta på. Jag gick i någon slags halvkrok och hittade en bänk där jag blev sittandes resten av dagen, det var så rofyllt! Jag läste, drack vatten, åt medhavd lunch och tittade på människor. Det är så många som tar sig fram på inlines/skateboards och jag har tittat på dem och tänkt att den sortens transportmedel inte alls är gjort för Sverige egentligen, utan för ställen där en inte behöver oroa sig för att få vintergrus i kullagren. Vid femtiden funderade jag på om jag skulle ta mig hem, men hälarna värkte av nyvunna skavsår (Ja, båda hälarna. Att ta oingådda skor idag var bland det dummaste jag gjort tror jag) och det slog mig att jag inte alls behövde ha någon brådska tillbaka, jag har inget jag måste göra och ingen som oroligt väntar på mig. Vid halv 7-tiden kändes det dock som att det kunde få räcka med strandliv för idag och jag lirkade på mig sandalerna och försökte dämpa smärtan med fuktade servetter (det funkade inte alls) och sen haltade jag iväg samma väg som jag kom. Trodde jag. Egentligen gick jag en helt annan väg, irrade bort mig bland hamnbyggnader och ödegator och sen fick jag gå tillbaka nästan hela vägen igen. Fötterna gjorde ont och vägen hem kändes mycket mindre överkomlig än den hade gjort på ditvägen så jag tänkte att jag skulle ta tunnelbanan hem, för att det är smidigt, för att lära mig den bättre och även för att lilla Västeråstjejen i mig exotifierar tunnelbaneåkande otroligt mycket. Dessvärre hade jag problem med att lokalisera 1, mig själv 2, närmsta tunnelbanestation och återigen gick jag i en konstig halvkrok innan jag hittade rätt. Själva tunnelbaneåkandet gick över förväntan, men i och för sig är tunnelbanelinjer betydligt lättare att förstå än busslinjer (jag bävar inför den dag jag måste åka buss här)
Förvirringen fortsatte när jag gått av hemma på Rocafort och självsäkert traskade iväg. Åt fel håll. När jag kommit till den stora gatan jag vikit av på när jag var på väg till stranden imorse erkände jag mig besegrad och väcklade upp kartan, orienterade mig och gick tillbaka. Ett kvarter från lägenheten hittade jag ett apotek och haltade in och köpte skavsårsplåster för mer pengar än jag spenderat sammanlagt denna helgen, men i stunden hade jag kunnat betala en månadshyra för dem. Apotekskvinnan tittade medlidande på mig och erbjöd mig en stol ifall jag ville ta på dem direkt men jag stammade fram att jag bor bara ett kvarter bort så det ska nog gå bra. Jag ville mest hem och ta av skorna och släppa ut mina svullna, ömma fötter i det fria. Tillslut tog jag mig hem och nu är jag omplåstrad och nergosad i min säng.
Vad jag ska hitta på imorgon är väldigt oklart, beroende på hur fötterna mår kanske jag gör om dagens äventyr (utan att gå vilse flera gånger, helst) annars vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Det är också min sista "semesterdag" innan jobbet, som blir mer och mer lockande, tänk att få prata med någon! Utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet!
Nu: dusch, bok, fläkt.
Som sagt har jag tittat på havet idag, jag gick och gick och gick och hittade det stora blå, och även de stora folkmassorna. Efter att ha glidit omkring i mitt närområde sen pappa åkte hem har jag liksom glömt av lite var jag faktiskt är någonstans. Men när jag idag kom ner mot vattnet fick jag en vänlig påminnelse, välkommen till Barcelona! Det var ett fint avbrott i min ensamsemester att smälta in i den aldrig sinande strömmen av helg- och semesterfirare som gled framåt i maklig takt. Inte för att jag har pratat med någon idag eller så, men det är svårt att känna sig ensam när det finns så mycket (många) att titta på. Jag gick i någon slags halvkrok och hittade en bänk där jag blev sittandes resten av dagen, det var så rofyllt! Jag läste, drack vatten, åt medhavd lunch och tittade på människor. Det är så många som tar sig fram på inlines/skateboards och jag har tittat på dem och tänkt att den sortens transportmedel inte alls är gjort för Sverige egentligen, utan för ställen där en inte behöver oroa sig för att få vintergrus i kullagren. Vid femtiden funderade jag på om jag skulle ta mig hem, men hälarna värkte av nyvunna skavsår (Ja, båda hälarna. Att ta oingådda skor idag var bland det dummaste jag gjort tror jag) och det slog mig att jag inte alls behövde ha någon brådska tillbaka, jag har inget jag måste göra och ingen som oroligt väntar på mig. Vid halv 7-tiden kändes det dock som att det kunde få räcka med strandliv för idag och jag lirkade på mig sandalerna och försökte dämpa smärtan med fuktade servetter (det funkade inte alls) och sen haltade jag iväg samma väg som jag kom. Trodde jag. Egentligen gick jag en helt annan väg, irrade bort mig bland hamnbyggnader och ödegator och sen fick jag gå tillbaka nästan hela vägen igen. Fötterna gjorde ont och vägen hem kändes mycket mindre överkomlig än den hade gjort på ditvägen så jag tänkte att jag skulle ta tunnelbanan hem, för att det är smidigt, för att lära mig den bättre och även för att lilla Västeråstjejen i mig exotifierar tunnelbaneåkande otroligt mycket. Dessvärre hade jag problem med att lokalisera 1, mig själv 2, närmsta tunnelbanestation och återigen gick jag i en konstig halvkrok innan jag hittade rätt. Själva tunnelbaneåkandet gick över förväntan, men i och för sig är tunnelbanelinjer betydligt lättare att förstå än busslinjer (jag bävar inför den dag jag måste åka buss här)
Förvirringen fortsatte när jag gått av hemma på Rocafort och självsäkert traskade iväg. Åt fel håll. När jag kommit till den stora gatan jag vikit av på när jag var på väg till stranden imorse erkände jag mig besegrad och väcklade upp kartan, orienterade mig och gick tillbaka. Ett kvarter från lägenheten hittade jag ett apotek och haltade in och köpte skavsårsplåster för mer pengar än jag spenderat sammanlagt denna helgen, men i stunden hade jag kunnat betala en månadshyra för dem. Apotekskvinnan tittade medlidande på mig och erbjöd mig en stol ifall jag ville ta på dem direkt men jag stammade fram att jag bor bara ett kvarter bort så det ska nog gå bra. Jag ville mest hem och ta av skorna och släppa ut mina svullna, ömma fötter i det fria. Tillslut tog jag mig hem och nu är jag omplåstrad och nergosad i min säng.
Vad jag ska hitta på imorgon är väldigt oklart, beroende på hur fötterna mår kanske jag gör om dagens äventyr (utan att gå vilse flera gånger, helst) annars vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Det är också min sista "semesterdag" innan jobbet, som blir mer och mer lockande, tänk att få prata med någon! Utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet!
Nu: dusch, bok, fläkt.
havet havet havet
Min ensamminisemester fortsätter, det vill säga de lediga ensamma dagarna efter inflytt och innan jobb. Även om jag börjar bli lite rastlös och sällskapssjuk och behovet av att kunna prata med någon utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet ökar så känns det skönt att ha de har dagarna när jag kan fokusera på att hitta lugn och ro.
Idag tänkte jag åka ner till havet och få havssaltsvindar i ansiktet, så nu sitter jag med kartan utbredd över hela sängen och försöker göra upp en färdplan, om det inte verkar alltför svårt så går jag nog dit och sen kanske jag tar tunnelbanan hem igen.
Annars är det lugnt och stilla, jag läser och läser och gosar i de svala pustarna från fläkten.
Vi hörs i eftermiddag!
Idag tänkte jag åka ner till havet och få havssaltsvindar i ansiktet, så nu sitter jag med kartan utbredd över hela sängen och försöker göra upp en färdplan, om det inte verkar alltför svårt så går jag nog dit och sen kanske jag tar tunnelbanan hem igen.
Annars är det lugnt och stilla, jag läser och läser och gosar i de svala pustarna från fläkten.
Vi hörs i eftermiddag!
fredag 18 juli 2014
en kvinna, en stad och en gnutta tur
Efter att ha gått upp ur sängen, klätt på mig och pratat lite med mina roomies (det vill säga stammad EH EH EH BIEN! som svar på deras frågor, det här med språket kommer att ta lite tid) gick jag ut i Barcelonasolen. Ett par kvarter bort, raka spåret längs med min gata ligger en relativt stor park och där har jag suttit i flera timmar idag och läst. Jag släpade med mig så många böcker som möjligt, en del följer ett tema, som tex Katedralen vid havet som utspelar sig här i Barcelona och Utvandrarna för att jag har utvandrat litegrann, och så vidare. Just nu läser jag Shantaram som fick följa med mest på grund av sina många sidor och små bokstäver: en bok som räcker länge. På första sidan i boken står det
Att lägga en hel dag på att sitta ensam i en park, jaga skugga och läsa och titta på fåglar (sammetsgråa duvor och fåglar lika gröna som palmernas (bara det, palmer i en park) blad som flög omkring och byggde bo) var jättefint. Mot eftermiddagen gick jag hem, stannade på ett supermarket för att köpa vatten och en nektarin och i mitt rum låg en fläkt som jag tror är min egen?! Hur underbara är inte alla här! När fläkten stått på i ca 3 minuter blev luften sval och jag somnade. Snart ska jag äta mat och läsa vidare. Alla tvivel från imorse är bortblåsta och allt känns mycket soligare och säkrare igen. Jag är så oerhört tacksam för allt.
"Så börjar den, den här berättelsen, precis som allting annat - med en kvinna, en stad och en gnutta tur"och jag läste det ungefär 5 gånger, tittade upp och log för mig själv. Helt ensam i en park i Barcelona. Och jag tänkte att ungefär så börjar den här berättelsen också, och att läsa det i en bok bara sådär var underbart, allt kändes så sammanhängande. Första delen av boken beskriver rätt ingående när huvudpersonen kommer till Bombay, och det kändes också så perfekt för där satt jag, ny i en stad och nästan drunkade i intryck.
Att lägga en hel dag på att sitta ensam i en park, jaga skugga och läsa och titta på fåglar (sammetsgråa duvor och fåglar lika gröna som palmernas (bara det, palmer i en park) blad som flög omkring och byggde bo) var jättefint. Mot eftermiddagen gick jag hem, stannade på ett supermarket för att köpa vatten och en nektarin och i mitt rum låg en fläkt som jag tror är min egen?! Hur underbara är inte alla här! När fläkten stått på i ca 3 minuter blev luften sval och jag somnade. Snart ska jag äta mat och läsa vidare. Alla tvivel från imorse är bortblåsta och allt känns mycket soligare och säkrare igen. Jag är så oerhört tacksam för allt.
första natten
Första natten i mitt lilla rum är över. Solen har gått upp och temperaturen härinne likaså. Jag har sovit oroligt, vaknat flera gånger och undrat vart jag är. Av ren tillfällighet vaknade jag till vid tvåtiden, samma tid som min argentinska rumsgranne kom hem från sitt jobb och knackade på och bad om att få tillbaka fläkten, vilket hon självklart fick. Jag hade tidigare på kvällen panikat lite över det faktum att jag kanske skulle sova när hon kom hem (när hon skulle komma tillbaka visste jag inte innan) och omedvetet lägga beslag på fläkten längre än lämpligt. Trots att luften blev märkbart varmare bara minuter efter att fläkten bytt tillbaka till sin riktiga ägare sov jag bättre, lättad av bytet.
Vaknade, varm, kissnödig och hungrig för ungefär en timme sen, kände ett moln av tvivel blomma upp i mig och ägnade 10 minuter åt att bara tänka över den här helt nya absurda livssituationen. Jag kom fram till att det är okej att vara rädd och ensam, men det är inte okej att ge upp än. Istället gjorde jag frukost och kissade och sen kändes allt betydligt bättre igen. För tillfället är jag tillbaka i sängen, försöker att smida någon slags plan för dagen. Eller ja, försöker räkna ut huruvida jag orkar gå upp och klä på mig nu eller om jag vill sova lite till.
Inser även att jag glömt att packa med mig shorts, vilket kanske är det dummaste jag gjort hittills, annars känns det som att jag har det mesta jag kan behöva med mig. Allt utom förmågan att ta in allt som händer.
Vaknade, varm, kissnödig och hungrig för ungefär en timme sen, kände ett moln av tvivel blomma upp i mig och ägnade 10 minuter åt att bara tänka över den här helt nya absurda livssituationen. Jag kom fram till att det är okej att vara rädd och ensam, men det är inte okej att ge upp än. Istället gjorde jag frukost och kissade och sen kändes allt betydligt bättre igen. För tillfället är jag tillbaka i sängen, försöker att smida någon slags plan för dagen. Eller ja, försöker räkna ut huruvida jag orkar gå upp och klä på mig nu eller om jag vill sova lite till.
Inser även att jag glömt att packa med mig shorts, vilket kanske är det dummaste jag gjort hittills, annars känns det som att jag har det mesta jag kan behöva med mig. Allt utom förmågan att ta in allt som händer.
torsdag 17 juli 2014
hundra procent här
Okej.
Jag sitter i ett rum i L'Eixample, 3 våningar upp i ett hus med fantastisk ingång. Någon dag kanske jag fotar den. (Men ni vet hur det brukar bli med mig och foton, inte alls)
2 stora väskor släpades upp för trånga trappor, in i det lilla rummet. När allt var uppackat var det svårt att förstå hur det fick plats, alla "bra-att-ha"-grejer ligger på hyllor och i lådor och den lilla garderoben är fylld med kläder och lakan och handdukar och annat. Och i den lilla sängen sitter jag, i vinddraget från en fläkt min ena rumskompis lånade mig. Hon är från Argentina, har kort hår och en sleeve på ena armen och trots att hon pratar så fort på sydamerikansk spanska att jag knappt hinner med alls är hon redan den coolaste jag sett i hela Barcelona.
Jag är verkligen hundra procent här nu, hundra procent på plats. På måndag börjar jag jobba och det blir den sista pusselbiten som ska trilla rätt innan jag kan förstå vad jag håller på med. Flyttar hemifrån, ner till Spanien. Helt ensam. På obestämd tid. Jag som aldrig gjort något vuxet i hela mitt liv ska ta hand om mig själv, helt på egen hand. (Mamma hur tvättar man?)
Hela helgen är ledig, de sista dagarna på mitt sommarlov. Eftersom jag lever ett budgetliv och helst inte vill spendera några pengar alls tänker jag att jag ska ta en bok och en flaska vatten och gå till närmsta park, och sen sitta där och läsa och titta på människor. Efter 2 dagars promenad genom hela Grácia och på många andra ställen också är mina fötter trötta, men om de repar sig kanske jag provar att gå ner till havet. Det är en bit men min kropp längtar efter friska havsvindar och mina ögon längtar efter att se horisonten försvinna mellan blå himmel och blått vatten. Men havet finns kvar. Och jag nära det. Jag bor här nu, jag kan bara inte fatta att det är sant än.
Jag sitter i ett rum i L'Eixample, 3 våningar upp i ett hus med fantastisk ingång. Någon dag kanske jag fotar den. (Men ni vet hur det brukar bli med mig och foton, inte alls)
2 stora väskor släpades upp för trånga trappor, in i det lilla rummet. När allt var uppackat var det svårt att förstå hur det fick plats, alla "bra-att-ha"-grejer ligger på hyllor och i lådor och den lilla garderoben är fylld med kläder och lakan och handdukar och annat. Och i den lilla sängen sitter jag, i vinddraget från en fläkt min ena rumskompis lånade mig. Hon är från Argentina, har kort hår och en sleeve på ena armen och trots att hon pratar så fort på sydamerikansk spanska att jag knappt hinner med alls är hon redan den coolaste jag sett i hela Barcelona.
Jag är verkligen hundra procent här nu, hundra procent på plats. På måndag börjar jag jobba och det blir den sista pusselbiten som ska trilla rätt innan jag kan förstå vad jag håller på med. Flyttar hemifrån, ner till Spanien. Helt ensam. På obestämd tid. Jag som aldrig gjort något vuxet i hela mitt liv ska ta hand om mig själv, helt på egen hand. (Mamma hur tvättar man?)
Hela helgen är ledig, de sista dagarna på mitt sommarlov. Eftersom jag lever ett budgetliv och helst inte vill spendera några pengar alls tänker jag att jag ska ta en bok och en flaska vatten och gå till närmsta park, och sen sitta där och läsa och titta på människor. Efter 2 dagars promenad genom hela Grácia och på många andra ställen också är mina fötter trötta, men om de repar sig kanske jag provar att gå ner till havet. Det är en bit men min kropp längtar efter friska havsvindar och mina ögon längtar efter att se horisonten försvinna mellan blå himmel och blått vatten. Men havet finns kvar. Och jag nära det. Jag bor här nu, jag kan bara inte fatta att det är sant än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)