hela veckan

Jag tror att jag har haft den bästa helgen sen jag kom hit, allt har varit perfekt och jag har tusen saker att berätta, för enkelhetens skull ska jag försöka ta det i kronologisk ordning, och jag antar att vi plockar upp tråden där jag lämnade den sist, för en vecka sen. Hela förra veckan är mest ett töcken, allt jag kunde tänka på var att Bella snart skulle vara här hos mig och jag kryssade dagarna som gick på min nedräkningskalender. Tisdagen kröp fram och onsdagen var outhärdlig, den tog aldrig slut. Den började tidigt på morgonen på andra sidan stan där jag letade rätt på en respektingivande byggnad i betong och fick mitt NIE-nummer, äntligen. Det tog hela förmiddagen och jag missade första passet på jobbet, och jag hade dessutom bett om lov att få sluta en timme tidigare (med andra ord jobbade jag mycket mindre än jag brukar) och ändå tog arbetsdagen aldrig slut! Klockan 18.00.00 packade jag ihop mina papper och slängde mig ut från kontoret, sprang till tunnelbanan och trummade otåligt på räcket hela resan. Plötsligt var jag minuter, meter, ifrån en av mina allra käraste vänner. Och där satt hon, mitt på Placa de Catalunya satt hon och väntade på mig. Det var nästan som på film när jag äntligen hittade henne. Vi tog oss hem till mig, jag visade henne lägenheten och hon lämnade av sin packning och sen begav vi oss ut för att käka. Eftersom jag har levt på bröd och vatten (inte riktigt men det har varit väldigt spartanskt) sen jag kom hit är jag inte speciellt bevandrad i resturanger häromkring så det tog oss en stund att hitta ett ställe, och vi gick säkert miste om många guldkorn. Men mat fick vi och aldrig har två människor pratat så intensivt på en uteservering förut.
   Torsdag morgon masade jag iväg mig till jobbet och Bella åkte till stranden, jag räknade ner timmar, minuter, tills dagen var slut och vi skulle kunna plocka upp alla samtal där vi lämnat dem kvällen innan, och när jag slutade åkte jag till Sagrada Familia för att visa henne den vackraste byggnaden jag sett. Vi tog lite kort, lät oss hänföras av ett ändlöst byggande och sen tog vi metron till Barceloneta och åt paella på ett av turisthaken. Jag passade på att introducera pimientos för henne och det blev succé! Tänk vad barnsligt glad jag blev när hon gillade det. (Pimientos är, för att förtydliga, små gröna paprikor som bara är vända i en stekpanna och sen saltade, det är så simpelt och så himla gott)
   Om veckodagarna gått sakta hittills var fredagen brutal, det kändes som att jag varit på jobbet i flera dygn och ändå jobbar vi en timme mindre på fredagar. På eftermiddagen lyckades jag prestera bättre än jag gjort på hela veckan och det fick tiden att gå snabbare också. Jag mötte upp Bella på Placa de Catalunya, det var fredag, jag hade fått min första lön, det hade gått bra på jobbet och äntligen skulle vi ha massa tid att umgås. På vägen dit började det regna men jag vände huvudet mot himlen och log, regn oroar mig inte här eftersom det vanligtvis inte håller i sig längre än en halvtimme. Båda var hungriga som vargar och vi käkade innan vi gav oss av på äventyr i Park Güell. När vi kom fram till parken hade regnet tilltagit och det ökade hela tiden i styrka, på nolltid blev vi genomblöta ända in till huden. Fördelen var att vi hade parken helt för oss själva, och när vi kom upp så vi såg utsikten skrek jag rätt ut: där var hela min stad. Hela. Min. Stad. Den bredde ut sig åt alla håll och försvann in i regndimman, sträckte ut sig och lät skyfallet tvätta alla gator. Alla mina gator. Det var som på film, något trillade ner i mig, insikten som slår mig hela tiden slog mig hårdare än vanligt. Min stad. Min min min. Vi gick omkring i parken och köpte dyrt kaffe i det lilla kafét. Vi gick inte och tittade på Gaudis hus för inträdet var dyrt och vi var blöta. Istället började vi gå genom staden och hamnade mitt i Grácia där det var stadsdelsfestival (jag skrev om det fenomenet för ett par veckor sen när jag varit i Poble Sec med Linnéa och hennes roomies) denna vecka var det Grácias tur att ha en gatufestival och av någon anledning är just Gráciafestivalen den största av alla stadsdelsfester. När vi kom tid var klockan inte så mycket så det var lugnt och inga större folkmassor. Det ihållande regnet inbjöd inte till att dröja sig kvar riktigt, utan vi nöjde oss med att bara gå igenom, båda glada över att få se delar av den gatudekoration som gör just Gráciafestivalen så speciell (alla de olika gatorna tävlar om vilken som har den bästa dekorationen och de går verkligen in för det, det är himla häftigt) Vi tog metron till Gotic och promenerande uppför ramblan, hittade ett mysigt tapasställe och åt oliver, pimientos och gambas tillsammans med varsitt stort glas sangria. Regnet hade slutat och vi fastnade i långa resonemang om precis allt mellan himmel och jord. Efter ett par timmar promenerade vi hem och somnade gott i min lilla säng. (Här ska det tilläggas att vi sov skavfötters (reserverar mig för stavning, vilket omöjligt ord att hitta EN korrekt stavning på) hela hennes vistelse och att det är mycket svårare än en kan tro att sova på det viset. Stackars Bella blev sparkad i ansiktet varje natt och jag höll på att ramla ur sängen)
   Lördagen var vår enda heldag tillsammans och den spenderade vi på stranden. När vi kom dit var himlen dystert grå och ett par små stänk landade på mig. Jag blev lite besviken att min enda stranddag var mulen och trist men vi låg under saronger och läste och halvsov, det är fördelen med att bo någonstans där det i princip aldrig är kallt. Efter några timmar sprack molntäcket upp (tänk vad jag spanade upp mot molnen den förmiddagen) och plötsligt var himlen klarblå och solen gassade på oss. Vi fortsatte som vi börjat, läste, halvsov, åt godis och tittade på människor. Efter 6 timmars intensivt solande åkte vi till pl Catalunya, åt och fortsatte titta på människor. På samma plats där vi hade träffats bara några dagar tidigare åt vi vår sista middag ihop och försökte knyta ihop alla de trådar vi nystat ut. Hur avslutar en samtal när en vet att det kommer gå flera veckor innan de tas upp igen? Vid elvatiden somnade vi i min lilla säng och klockan 4 ringde alarmet. Dags att gå upp, äta frukost och gå ut på taxijakt, dags för Bella att ta sig till flygplatsen och sen hem till Sverige. Eftersom det var lördagnatt var taxibilarna överallt och vi behövde inte gå långt för att hitta en ledig. En nyvaken kram hejdå och ett "vi ses SNART igen" som ett löfte som hängde kvar mellan oss när hon stängde bildörren om sig och försvann bort. Jag vände om och gick hem, somnade i en säng som plötsligt blev mycket större och mycket tommare. Somnade i ett land där jag återigen var ensam. Där jag försöker gräva ner mina rötter men blir bortspolad av havet gång på gång.
   Som tur var så åkte jag med Linnéa till stranden när jag vaknat till. Vi tog tåget en bit utanför stan till en strand som är betydligt lugnare än den turistpackade stranden i Barceloneta. Ett par timmar låg vi i blåsten och halvsov och läste, innan vi tog tåget tillbaka till myllret igen. När jag kom hem till mina kvarter satt jag vid Gran Via och läste ett tag, åt kebab från mitt kebabställe mest för att jag kände att jag ville avsluta den här fantastiska helgen på ett fint sätt (och även för att det är lätt att en blir lite lat när en äter ute i princip en hel helg)
   Nu har jobbveckan dragit igång igen och måndagen är redan avklarad! Jobbtimmarna går betydligt fortare när en inte har någon som väntar på en. Jag misstänker att jag har dragit på mig en mindre förkylning (kan bero på att vi kör full AC på jobbet) så idag har jag (utan att överdriva) druckit 3 liter vatten. TRE LITER. Jag har också kissat ungefär en miljon gånger. Jag försöker driva igenom all skit genom kroppen så snabbt som möjligt, det finns inte en chans att jag tänker bli sjuk nu när mamma och pappa äntligen äntligen äntligen kommer hit. Bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills nya klappar på huvudet, till HOTELLSÄNG och till att bli bortskämd med uppmärksamhet av de två människorna som alltid kommer att se mig som en bäbis oavsett hur gammal jag blir. Jag antar att jag kommer vara deras bäbis även efter en månad hemifrån. För ja, igår hade det gått en hel månad sen jag flyttade in hit. Jag betalade min hyra och berömde min hyresvärd för den fantastiska lägenhet och somnade med tanken på att
oavsett vad som händer nu, och jag så får sparken imorgon, så har jag varit här i en hel månad nu, och det är en hel månad längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Och det är inte en helt dålig tanke.
   Nu ska jag duscha och sova i så många timmar som möjligt, och förhoppningsvis sitter inte det lilla lilla skavet kvar i halsen och oroar imorgon. Om ett dygn är det bara 3 dagar kvar till mamma och pappa.