I fredags kom mamma och pappa äntligen hit! Efter att ha lämnat av Bella i en taxi förra helgen har det känts lite ensamt, speciellt eftersom L ska åka hem till Sverige igen och vi i veckan hade avskedsmiddag för henne (på en fantastisk vegrestaurang) så när fredagen kom var jag mer än redo för en helg på hotell och att få vara liten igen.
Tydligen upplevde de mobiltrubbel (det vill säga pappa glömde sin mobil hemma och mammas hade låst sig på nåt vänster) så de kunde inte kontakta mig, vilket de löste genom att helt enkelt gå hem till mig (insåg i efterhand att jag glömt berätta för min hyresvärd att jag skulle få besök, han måste ha fått sig en rejäl chock) och ringa mig från vår hemtelefon. Jag kände inte igen numret och lyssnade av telefonsvararen mest av en slump och fick på så vis veta att de var framme och höll till på hotellet, så jag gick hemåt för att packa ihop mig och hämta mitt pass och när jag svänger i sista kröken sitter de där, på ett av alla kvartershak, och dricker kaffe, mina små föräldrar, precis utanför min lägenhet. Vilken krock! Efter stora kramar och små små tårar som trängdes lite i sex stycken glada ögon släpade jag med dem upp för alla trappor och in i lilla lägenheten, packade ner saker jag kunde tänkas behöva (utan att tänka alls vilket resulterade i att jag glömde både mobilladdare och tandborste) och så ner för alla trappor igen, runt ett hörn och in på hotellet som bokstavligt talat ligger 100 meter från min port. Skönt. Rummet var en dröm och hade jag haft massor med pengar hade jag lätt velat på där hela tiden, en fräsch och luftig studio med kokplatta och bisarrt mycket förvaringsutrymmen. Tur att jag bor på ett ställe som har betydligt mer soul än ett hotellrum i alla fall! Vi småpratade lite och jag låg i en av sängarna (en säng som inte knarrar, galet) och efter ett tag gick vi ut för att käka. Pappa hade skrivit ut kartor och prickat in olika tapasresturanger och vi bestämde oss för att gå till en som låg bara 10 minuter bort, men eftersom det är augusti och spanjorernas semestermånad var det stället stängt, istället gick vi ner och åt vid Placa Universitat. Vi åt tapas och drack sangria och jag njöt av att bli bortskämd med restaurangmat och uppmärksamhet och lyx. Efter maten strosade vi ner mot Ramblan och vi kikade lite på boquerian som höll på att stänga för kvällen, och sen åt vi en omgång tapas till på ett ställe jag och Bella hittat av en händelse helgen innan. Regnet öste ner och vi tog tunnelbanan hem, jag vet inte vad det är med den här staden och regn när jag får besök. Vi kom hem tidigt och jag sov som en gris hela natten, väckt bara av den effektiva AC'n som kylde ner min kropp till minusgrader.
På lördagen gjorde jag upp en lös plan innehållandes 1, jättelång hotellfrukost 2, besök i Park Güell, en pärla jag inte ville att de skulle missa 3, promenad längs med vattnet. Vi promenerade till parken, förbi mitt jobb och genom vackra Grácia. Vi kom fram och jag jagade upp mina stackars gamla föräldrar uppför backar och trappor tills vi kom till den högsta punkten och vi kunde titta ut över ett Barcelona som sträckte ut sig i solskenet. Efter att ha tagit igen oss en stund åkte vi ner mot vattnet och promenerade runt, åt lunch längs med strandpromenaden och drack cava precis i slutet av Ramblan. Vi tog oss tillbaka till hotellet, duschade och gjorde oss lite fräscha och sen gav vi oss av till Gotic för att äta middag någonstans bland trånga gränder. Vi hittade en restaurang och jag åt den ljuvligaste av bläckfiskar. Tänk vad jag har ätit god mat hela helgen. Mätta och belåtna gick vi för att hitta Katedralen, något som vi av någon anledning missat tidigare på dagen under vår intensiva sightseeing. Vi hittade den och såg den torna upp sig i mörkret och någonstans hördes en röst som sjöng opera. Vi följde ljudet och på en av bakgatorna stod tre män och sjöng olika operaarior till en hackig boombox för hjärtans lust. Det hela var så oväntat och alla mina fördomar om opera ställdes på sin kant när jag upplevde det som gatumusik, är inte opera finkulturens finkultur så säg? Gatuunderhållning finns i varenda gathörn här och kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, men timingen var perfekt och upplevelsen nära på magisk, och hur det än var så satt vi i en timme på en trapp och lyssnade på denna alldeles fantastiskt opretentiösa och vackra opera. När en timme hade gått (flugit förbi snarare) hittade vi en bar, drack mojitos, och gick hem för att sova.
I söndags var vi alla fallna krigare och tog det betydligt mer lugnt än i lördags, vi startade vid Sagrada Familia och förundrades över det ständiga byggandet och sen flanerade vi i Born och åt lunch på ett vietnamesiskt ställe som låg instoppat mitt bland allt myller, som en tyst oas. I horisonten hägrade ett avslut och stämningen var inte lika bubblande som den varit tidigare. En glassfika och en ölpaus hann vi med på vägen tillbaka till hotellet och sen åt vi middag vid Santa Maria del Pi-kyrkan. Återigen lyxig restaurangmat, denna gång med cava till maten, lyx i överflöd. Mörkret föll och vi drack mojitos nära Universitat innan vi gick hem och jag somnade ovaggad, igen.
Måndag morgon var tung, min hosta var värre och humöret var sämre. En tyst och ledsam frukost och sen några tårar och kramar och "vi ses snart!" och flera kramar innan jag gick till jobbet. Det var en av mina mest terapeutiska promenader, för när jag kom fram hade alla tårar försvunnit och som vanligt var det bara fint att träffa alla kollegor igen. Tyvärr var inte kroppen lika lätt att vända på som humöret, och dagen var lång och seg och huvudet höll på att explodera. När dagen var slut och jag skulle hem hann jag ungefär halvvägs innan jag ramlade in i en taxi och åkte resten av vägen. Väl hemma snubblade jag in på mitt rum, somnade och sov innan 21. Imorse när jag vaknade var kroppen fortfarande inte med i matchen, huvudet kändes fortfarande som en krigszon och jag kom inte ur sängen. För första gången sen jag kom hit var jag tvungen att stanna hemma från jobbet, jag kunde helt enkelt inte gå. Jag fick svälja stoltheten och maila chefen och somna om. För första gången idag orkar jag göra något annat än att ligga ner och halvsova, så min plan är att fortsätta ta det lugnt, och om jag orkar träffa L en snabbis, hon åker ju hem imorgon och vem vet när/om jag träffar henne igen? Imorgon är det tillbaka till jobbet igen. 100%, nu kör vi.
Har haft en fantastisk helg hur som helst, och det känns som att jag hunnit prata om allt jag velat prata om med mamma och pappa. Nu ska jag lägga mig ner igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar