"Du är lite inaktiv på bloggen" sa pappa menande när vi tidigare ikväll pratade på skype. "Förlåt, men det HÄNDER ju ingenting" var det enda jag kunde svara, och det är rätt sant. Sen i måndags då jag sist bloggade har jag jobbat jobbat jobbat, promenerat omvägar hem och pratat med vänner till (alldeles för) långt in på nätterna. Internet kan vara en fantastisk räddning minsann. Efter en halvtimmes videosamtal med en trött pappa och en mamma som gjorde sig redo för att jobba (och jag som plötsligt ropade "men GUD mamma, jag jobbar ju mer än vad du gör!") tänkte jag skriva om hur jag inte gör något speciellt spännande just nu. Men då skrev Linnéa och gav mig något att skriva om. Vi har inte setts på en vecka eftersom hon har slutat på jobbet, så idag gick vi ut, drack ett glas vin, promenerade omkring, åt frozen yoghurt (åh åh åh) och pratade om allt mellan himmel och jord. Det är så himla roligt att ha en kompis här, speciellt en kompis som bor 10 minuter bort, vilken lyx! Vi gick på bakgator, över torg, längs med bilvägar. Trillade in på ett av alla hundratals små hak för att svalka våra svettblanka kroppar med kallt vin, trillade ut igen och gick vidare. Jag skulle kunna gå omkring varje dag bara i närheten av där jag bor och ändå se nya saker hela tiden, och det är sådana gånger jag faktiskt inser att jag bor i en storstad och inte i lilla Västerås.
   När jag kom hem igen slängde jag mig in i duschen och duschade iskallt för att kyla ner mig ordentligt, efter duschen blev jag ståendes i köket i ungefär en kvart och pratade med min ena roomie och min hyresvärd, och mina öron börjar långsamt vänja sig vid spanskan. Även om jag mest stammar fram tvåordsmeningar som en annan bäbis så förstår jag mer och mer av vad som sägs, det är så roligt. Jag vill skriva till min gamla spansklärare och berätta om att jag bor i Spanien nu och att jag inte var ett hopplöst fall trots allt (och tänk att hon inte trodde det, utan hennes pepp hade jag kanske inte suttit här idag) Efter 15 minuter var jag redan svettig igen, så nu sitter jag i min lilla fläkts svalkande vindpustar. Jag älskar min fläkt.
   Imorgon är det torsdag, och jag har då bott här i 3 veckor, 3 hela veckor! Det känns som att saker börjar röra på sig, både med språket och med umgänget, och det känns så jävla bra. Dessutom är det en dag närmare besök. Hjälp vad jag ser fram emot det!
   Jag hoppas att paps (och alla andra) känner sig tillfredsställd med ett nytt inlägg, nästa gång vi pratar med varandra kanske jag inte får någon pik om bloggandet. (Antagligen får jag det, bloggen brukar komma på tal varje gång vi pratar med varandra, men det är egentligen rätt fint att jag kan glädja någon därhemma med mina uppdateringar) Nu ska jag sova så att jag orkar jobba imorgon, rädda världen ett samtal i taget.
   Skickar även tusen tankar till hemtrakterna där elden härjar, mitt lilla hjärta fladdrar av oro. Jag hoppas det regnar på er snart.