Och så kom söndagskvällen igen, snabbt och obarmhärtigt. Plötsligt var helgen över, och det kändes som att den knappt hunnit börja. De lediga dagarna har förflutit väldigt lugnt, jag har gått omkring i min stadsdel, suttit och läst i skuggan från träden. Tittat på människor och lett i något slags stumt samförstånd med äldre kvinnor som suttit sig bredvid mig för en kort rast i sitt promenerande.
Igår kväll skulle jag ha träffat en jobbkompis, men förvirring och kommunikationsproblem ledde till ett par timmars väntan för att sen vända hem igen. Andra gånger skulle samma situation gjort mig ledsen och besviken, och självklart var det synd att vi inte träffades, men att promenera hem i Barcelonanatten är som medicin för ledsamhet, det går inte att vara fylld av besvikelse i en natt som är så ljum och så mjukt upplyst av gula gatlampor, så när jag nådde fram till porten och gick upp för alla trappor kände jag mig mest bara härligt trött. Min sinnesstämning har blivit så annorlunda, och betydligt mer stabil, sen jag flyttade hit.
Samma känsla höll i sig även idag när jag efter lång sovmorgon och lång frukost gick ut för att promenera, titta på människor och läsa. Den gnagande ensamheten släppte och plötsligt var det bara skönt att få sitta ensam på en bänk och småprata lite med någon som passerade förbi. Alone men inte lonely skulle en kunna sammanfatta det som. Flera timmar satt jag på en bänk, hörde söndagstrafiken rusa förbi och såg en blandning av turister och barcelonabor gå förbi mig, och allt jag kunde tänka var att jag vill verkligen vara här. Det spelar ingen roll om hela livet bara är ensampromenader och läsa böcker på en parkbänk, det spelar ingen roll. Det är helt okej. Jag kände mig så tillfreds, så övertygad om att jag faktiskt har gjort rätt som kom hit. Oavsett hur svårt det är att rycka upp alla rötter och försöka plantera om dem någon annanstans, oavsett hur många pärlband av tårar som har trillat ner för mina rödblommiga kinder av saknad, oavsett hur många gånger jag önskar att jag var tillbaka i prinsessrummet så är jag ändå där jag ska vara just nu. Jag kommer att komma hem en dag, förr eller senare kommer jag att packa ner Nya Livet och åka hem till Gamla Livet, och när den dagen kommer börjar ett nytt äventyr, att försöka få plats med alla bitar från det här livet i mitt gamla liv. Men just nu är det här mitt liv, just nu är mitt liv heltidsjobb, ensampromenader och ett litet rum fyra trappor upp, och jag skulle inte vilja ha något annat. Det är meningen att jag ska vara här, och jag blir mer och mer säker på det.
Vetskapen om att jag snart får sällskap gör allt lättare också, idag gick jag återigen förbi hotellet där jag ska bo med mamma och pappa, en dag närmare. Systeryster blir dagligen bearbetad och tjatad på att hon ska komma hit, och dagligen hintar hon om att det faktiskt kommer hända. Dessutom fick jag ett så himla fint sms av en himla fin vän imorse, någon jag inte pratat med på alldeles för länge, och en knut i min mage löstes upp och blev till fjärilar istället när smset avslutades med "jag vill hälsa på dig, hur gör jag?" Så kanske, förhoppningsvis, är det inte alls lång tid kvar innan någon från Gamla Livet kommer och klappar mig på huvudet. Min besatthet av bekräftelse har fått en annan skepnad sen jag kom hit och visar sig i ett omättligt behov av att bli saknad, ett behov som bottnar i en rädsla av att bli bortglömd. Viljan att ständigt vara i era tankar finns kvar, och jag hoppas att ni tänker på mig då och då, stannar upp och säger "så där skulle Emelie ha sagt" eller "det här skulle Emelie ha tyckt om"
För det skulle jag ha tyckt om, om ni nämnde mig någon gång ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar