vecka 2

Varje vecka har ett gäng dagar att uppmärksamma: varje tisdag då det har gått x veckor sen jag kom hit, varje torsdag då det har gått x veckor sen jag flyttade in (och sa hejdå till pappa och blev ensam och självständig) och varje fredag då jag jobbat x veckor. Idag är det fredag och således firar jag 2 veckor på jobbet. Denna vecka var en sådan galen skitvecka, måndag och tisdag kändes som att gå i lera, onsdag vände och blev bättre, igår rullade det på även om det inte gick strålande och idag har det gått bättre igen, kanske en av de bättre dagarna med tanke på omständigheterna (det vill säga för lite sömn, halvstressig morgon och mensvärken direkt från helvetets eldar) Jag har haft ont och varit illamående och trött hela dagen, så med tanke på det har det gott bra. Det är några stycken från jobbet som är lediga eller sjuka och idag var vi bara en handfull, stämningen var väldigt avslappnad och det gödde fredagskänslorna ordentligt. När vi slutade klockan fyra sken solen och strålade ner sin värme på mig. Jag fick sällskap en bit på vägen och kanske att jag har en ny promenadkompis nu när min förra har slutat på jobbet.
   Som vanligt har jag inga planer utanför jobbet, utan kommer antagligen att sova 16 timmar, ligga och dra mig och tycka synd om mig själv på grund av mensvärken (om den håller i sig, det är ju helt okej om den försvinner, och tar mitt dåliga humör med sig)
   Jag är fortfarande väldigt splittrad angående allt, att inte ha några kompisar börjar bli kämpigt men jag har inte riktigt gjort något för att försöka åtgärda det heller. Hur lär en känna nya människor? Jag vet inte. (Men jag gissar att Ligga Hemma I Sängen inte är den bästa planen) Jag längtar efter ett sammanhang, ett befriande skratt, en kram. Ett hej. (Eller ja, ett hola kanske)
   Jag läste ut Shantaram imorse, det tog mig ungefär 2 veckor, och nu måste jag välja något nytt att läsa, frågan är vad.
   Vill avsluta med att sända en tanke till Marabou Mjölkchoklad och den bottenlösa sorg jag känner inför att vara separerad från den i dessa tider, en mens har aldrig varit ensammare. Mensamt. (Jag har det fortfarande, även om ordvitsarna inte haglar lika tätt och med samma precision som de gjorde med kärlekskollektivet. Det är jättedumt att lära känna världens bästa människor när en är 16, det finns så många kvar att träffa och ribban ligger så fruktansvärt högt, det gör inte min kompisjakt lättare)