Jag skrev inget igår, ursäkta min tystnad. Istället för att blogga och höra av mig till Sverige så var jag ute en sväng med två arbetskamrater. Vi gick till en matmarknad vid La Rambla och strosade runt kring Raval och jag fick se nya delar av staden. Det var så välbehövligt att komma ut en stund efter jobbet när det gått skit 2 dagar i rad. Hela min lyckobubbla har spruckit och jag ville hem hem hem, hela detta äventyr verkade så hopplöst och svart och dödsdömt att allt jag kunde tänka på var tryggheten hemma. Det visade sig att bästa boten mot ledsamhet och hemlängtan var en redig dos Barcelona, hela paketet från ramblan till små vindlande gränder.
Idag har varit en betydligt bättre dag, jobbet vände och gick äntligen bättre igen och det var så skönt att slippa bekymrade ögonkast från chefen och molnet av prestationsångest över sig. Tyvärr ska Linnéa, min promenadkompis, sluta och gjorde sin sista dag idag. Alltså har jag ingen att sällskapa med när jag går hem på kvällarna, vilket är himla tråkigt. Men jag ser upp till hennes mod, hon sa upp sig trots oviss framtid och nu ska hon förhoppningsvis läsa en spanskakurs istället.
Efter jobbet gick jag, Linnéa och två andra från jobbet för att ta en öl. Det är det absolut bästa med att jobba 11-19 istället för 13-21, att en orkar, vill och kan göra saker efter jobbet. Efter ett tag var det bara jag och en tjej som heter Marina kvar, och jag tror och hoppas att jag har fått ytterligare en vän här. Hur som helst var det himla trevligt och när jag kom hem var jag glad och trött och lite snurrig i huvudet. Jag hann med att skypea lite med mamma och pappa också, denna gången hade de placerat sig i sin säng vilket är ett himla uppköp jämfört med att sitta på golvet. Skypekunskaperna frodas i alla fall hemma i Vässlan. För första gången den här veckan var jag beredd på att prata med någon hemifrån utan att börja böla och be dem hämta hem mig, och istället pratade vi lite löst om att de skulle hälsa på mig. Jag hoppas att de menar allvar och kommer hit, det är helt galet hur stort steg det faktiskt är att gå från att bo hemma med alla i familjen max 10 minuter bort med cykel till att bo helt ensam utan någon familj, utan några vänner i ett helt nytt land, och jag saknar alla oerhört mycket.
Nu har jag isduschat och ätit lite och ska läsa och sova. Imorgon är det 2 veckor sen jag flyttade in, veckorna flyger förbi trots att dagarna är så långa. Tänk på mig ibland och glöm inte mitt ansikte, min röst och hur jag går när jag är glad, jag minns allt om er.
(Och vi sover fortfarande under samma stjärnor)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar