snubbla på orden

Idag känns ungefär som igår, jag fyller inte mina dagar med så mycket annat än jobbet. Jag får sova länge på morgnarna och när jag kommer hem är huvudet trött efter alla samtal och intryck och kroppen trött efter promenaden.
   Det är ganska galet att prata med så många människor på en enda dag, och ibland blir jag så tagen av alla personer jag kontaktar att jag snubblar på orden och stammar till. Det kanske inte är så säljande, men tanken är väldigt svindlande. Hur som helst har jag lärt mig massor med nya saker de här två dagarna och långsamt sätter det sig i skallen på mig.
   På väg till jobbet går jag förbi oräkneliga små resturanger där semestrande sällskap sitter, eftersom det är mer eller mindre morgon för mig vid halv ett-tiden då jag är på väg och ska jobba har jag stannat till helt konfunderad när jag ser dessa sällskap bekymmerslöst konversera över en flaska vin. Vin? På morgonen? Samma tanke flera gånger om, tills jag inser att det är lunchtid för de flesta, och är en på semester, varför inte dricka vin till lunchen? Det är inte konstigt för något utom mig. (Det är inte så konstigt för mig heller när jag har kopplat vad klockan är)
   Efter jobbet fick jag sällskap av en kollega på promenaden hem, hon bor relativt nära mig och jag tror att jag kanske har fått min första kompis här. Om inte annat så har jag i alla fall fått promenadsällskap, och det är inte en helt dålig relation att ha till någon.
   Förhoppningsvis kommer jag att ha något roligare att skriva om imorgon, kanske något jag ser eller hör. (Vilket är mycket möjligt med tanke på allt som finns att se och höra här) Jag fick även höra betryggande ord av min nya bekantskap som sa att "efter tre månader kommer du förstå allt alla säger" angående spanskan. Jag förstår redan mer än jag gjorde för en vecka sen, så jag litar på vad hon säger.
   Jag tänker rätt mycket på Västerås, eller på vilka som finns där snarare, och funderar på hur en vet vad som är rätt plats i världen att vara på. Just nu är nog det här lilla rummet (med den här lilla underbara fläkten) rätt plats för mig. Mest för att jag inte kan komma på någon annanstans som jag borde vara nu. Jag tror att jag är ganska rädd för att bli bortglömd eller borträknad, och mitt i det kanske glömmer bort att det finns andra platser där jag kan bli upphittad och inräknad. Äventyret tar trots allt slut när jag säger att det räcker, men kanske att det kommer fortsätta någon annanstans senare. För tillfället behöver jag inte mycket mer än min fläkt, mitt promenadsällskap och en bit av min vattenmelon som väntar i kylskåpet.
God natt mina vänner, vi sover under samma himmel var vi än är!