Idag har jag bott här i en vecka. EN VECKA. REDAN! Det är helt ofattbart att det redan har gått en hel vecka sen jag ("jag" som i pappa och min hyresvärd) släpade upp mina väskor till fjärde våningen och en hel vecka sen jag bäddade sängen här med mina lakan, en vecka sen jag sa hejdå till pappa och sen gick ett varv runt kvarteret för att gråta lite och smälta att jag faktiskt var ensam på plats. En hel vecka sen jag för första gången sov i min säng. En hel vecka. Och efter imorgon har jag dessutom gjort min första vecka på jobbet, utan att göra bort mig helt totalt. En hel vecka! Jag har fortfarande inte alls förstått att det här händer, men någonstans långt inne i mig sätter sig den tanken, fontänen går inte igång med samma kraft när jag tänker att jag bor här nu, och mina omvägar blir färre och färre. (Visserligen har jag bara gått fram och tillbaka till jobbet, men även där har jag ju lyckats irra bort mig ett antal gånger)
Kom hem till ett sms från syster som säger att hon ska komma hit så snart hon bara kan, och jag hoppas att hon menar allvar, jag vill titta på hus, dricka mojitos, bada och UMGÅS med min storasyster så mycket att jag nästan tappar andan. Hon åkte bort några dagar innan jag flyttade och det känns som att det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade henne. (Och jag ljög, att skriva "innan jag flyttade" fick det att pirra till i magen. En vecka och fortfarande pirr, jag är fortfarande nykär)
Förutom att fira att jag bott här en vecka (genom att äta bisarra mängder vattenmelon) händer inte mycket annat. Jag går till jobbet och ringer till massa semesterfirare i Sverige, och sen går jag hem. Jag försöker skapa något slags band till kollegorna, och långsamt, med en påträngande blyghet som stör, går det också framåt.
En vecka har det gått. Och jag bor här. Helt sanslöst är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar