Okej.
Jag sitter i ett rum i L'Eixample, 3 våningar upp i ett hus med fantastisk ingång. Någon dag kanske jag fotar den. (Men ni vet hur det brukar bli med mig och foton, inte alls)
2 stora väskor släpades upp för trånga trappor, in i det lilla rummet. När allt var uppackat var det svårt att förstå hur det fick plats, alla "bra-att-ha"-grejer ligger på hyllor och i lådor och den lilla garderoben är fylld med kläder och lakan och handdukar och annat. Och i den lilla sängen sitter jag, i vinddraget från en fläkt min ena rumskompis lånade mig. Hon är från Argentina, har kort hår och en sleeve på ena armen och trots att hon pratar så fort på sydamerikansk spanska att jag knappt hinner med alls är hon redan den coolaste jag sett i hela Barcelona.
Jag är verkligen hundra procent här nu, hundra procent på plats. På måndag börjar jag jobba och det blir den sista pusselbiten som ska trilla rätt innan jag kan förstå vad jag håller på med. Flyttar hemifrån, ner till Spanien. Helt ensam. På obestämd tid. Jag som aldrig gjort något vuxet i hela mitt liv ska ta hand om mig själv, helt på egen hand. (Mamma hur tvättar man?)
Hela helgen är ledig, de sista dagarna på mitt sommarlov. Eftersom jag lever ett budgetliv och helst inte vill spendera några pengar alls tänker jag att jag ska ta en bok och en flaska vatten och gå till närmsta park, och sen sitta där och läsa och titta på människor. Efter 2 dagars promenad genom hela Grácia och på många andra ställen också är mina fötter trötta, men om de repar sig kanske jag provar att gå ner till havet. Det är en bit men min kropp längtar efter friska havsvindar och mina ögon längtar efter att se horisonten försvinna mellan blå himmel och blått vatten. Men havet finns kvar. Och jag nära det. Jag bor här nu, jag kan bara inte fatta att det är sant än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar