Utan att jag alls var beredd kom första jobbdagen. Här har jag glidit runt i en semesterbubbla alldeles ensam men inte alls oroat mig över detta nya, stora. Det liksom bara dök upp och imorse vaknade jag till min första jobbdag. Jag jobbar 13-21 och idag har framförallt handlat om introduktion. Helt plötsligt befinner jag mig i ett ljust litet kontorslandskap där Håkan spelas i bakgrunden när jag kommer in och möts av ett stort leende och varmt välkomnande. Tänk, jag som alltid oroar mig, jag kände mig inte orolig alls. Allt nytt bara ramlade ner på mig, men jag liksom bara vände upp huvudet och lät det komma. Jag som alltid oroar mig. De andra på jobbet verkar vara jättefina människor, kanske är det för att de jobbar som säljare som de lyckas ge ett så bra första intryck, men jag tror att det handlar om något mer genuint, oavsett så känns det inte på något sätt jobbigt att gå dit igen imorgon.
Vid slutet av dagen fick jag beröm av min chef och det kändes bra att få höra att en gör något rätt, återigen kändes det som något mer äkta än bara säljsnack (även fast jag är lättsåld överlag) och sen promenerade jag hem. Först promenerade jag vilse och irrade runt medan mörkret bäddade ner staden inför kvällen. Väl hemma pratade jag med en glad och trött pappa på skype, som stannade uppe efter klockan 22.00 för att prata med mig. I huvudet surrar röster från oräkneliga människor jag pratat med idag, information och tips och småprat trängs och det märks att jag levt väldigt tyst sen jag kom hit. Det är oväntat roligt att småprata igen, och då brukar jag ändå dra mig för att behöva småprata.
I köket städar en av mina argentinska rumskompisar undan efter sin middag, jag är nyduschad och sval och trött. Sista pusselbiten har nog trillat på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar