har ni inga stränder i sverige?

Åh compeed, thou art my love. Nästan i alla fall, men inte på samma sätt som havet.
   Jag känner mig helt förälskad, jag vaknade imorse helt planlös och tänkte att nej, jag vill verkligen åka tillbaka till stranden idag igen. Så då gjorde jag det, jag kunde inte komma på något bättre sätt att spendera min sista "semesterdag" på än just där, göra precis samma sak som igår. Trots att mina hälar var säkert inpackade i compeedplåster, strumpor och converse tog jag ändå tunnelbanan både dit och tillbaka, idag med bara en snabb kontrollblick på kartan för att försäkra mig om att jag åkte rätt (och det gjorde jag, ha!) Staden har blivit lite lite mindre, och vad som än händer vet jag hur jag tar mig till havet och tillbaka. Jag har bara sett en bråkdel av staden, och allt bara i dagsljus, men känslan av att vara nykär bubblar upp i mig så fort jag
- går ner för trapporna i lägenhetshuset
- kommer ut på den soliga gatan
- går ner till tunnelbanan
- kommer upp i solen vid Barcelonetastationen
- långsamt promenerar bland alla hundratals människor
- ser vattnet
och så vidare, och jag (i den nykära andan) kan inte ens undantrycka bubblet utan flyter bara med och ler dumt bakom solglasögonen. Jag bor här, hjälp. En liten fontän sprutar till i magtrakten av den tanken, varje gång.
   När jag kom hem igen satt min hyresvärd och åt, han frågade om jag hade varit på stranden och när han såg mitt saliga leende och hörde mitt JAA frågade han "har ni inga stränder i Sverige" och det enda jag kunde svara var egentligen "nej, inte såna här stränder" och så skrattade vi. Och det var fint, jag tänkte att "jag bor här, hjälp" och fontänen startade upp igen.
   Imorgon börjar jag jobba och jag har inte ens hunnit bli nervös än, men jag antar att det kommer imorgon, jag är ju trots allt en ganska nervös person överlag. Nervös och nykär.