strandäventyret

Ni vet hur jag skrev typ häromdagen att jag inte skulle gå så mycket eftersom jag hade en blåsa under ena foten? Det gick sådär.
   Som sagt har jag tittat på havet idag, jag gick och gick och gick och hittade det stora blå, och även de stora folkmassorna. Efter att ha glidit omkring i mitt närområde sen pappa åkte hem har jag liksom glömt av lite var jag faktiskt är någonstans. Men när jag idag kom ner mot vattnet fick jag en vänlig påminnelse, välkommen till Barcelona! Det var ett fint avbrott i min ensamsemester att smälta in i den aldrig sinande strömmen av helg- och semesterfirare som gled framåt i maklig takt. Inte för att jag har pratat med någon idag eller så, men det är svårt att känna sig ensam när det finns så mycket (många) att titta på. Jag gick i någon slags halvkrok och hittade en bänk där jag blev sittandes resten av dagen, det var så rofyllt! Jag läste, drack vatten, åt medhavd lunch och tittade på människor. Det är så många som tar sig fram på inlines/skateboards och jag har tittat på dem och tänkt att den sortens transportmedel inte alls är gjort för Sverige egentligen, utan för ställen där en inte behöver oroa sig för att få vintergrus i kullagren. Vid femtiden funderade jag på om jag skulle ta mig hem, men hälarna värkte av nyvunna skavsår (Ja, båda hälarna. Att ta oingådda skor idag var bland det dummaste jag gjort tror jag) och det slog mig att jag inte alls behövde ha någon brådska tillbaka, jag har inget jag måste göra och ingen som oroligt väntar på mig. Vid halv 7-tiden kändes det dock som att det kunde få räcka med strandliv för idag och jag lirkade på mig sandalerna och försökte dämpa smärtan med fuktade servetter (det funkade inte alls) och sen haltade jag iväg samma väg som jag kom. Trodde jag. Egentligen gick jag en helt annan väg, irrade bort mig bland hamnbyggnader och ödegator och sen fick jag gå tillbaka nästan hela vägen igen. Fötterna gjorde ont och vägen hem kändes mycket mindre överkomlig än den hade gjort på ditvägen så jag tänkte att jag skulle ta tunnelbanan hem, för att det är smidigt, för att lära mig den bättre och även för att lilla Västeråstjejen i mig exotifierar tunnelbaneåkande otroligt mycket. Dessvärre hade jag problem med att lokalisera 1, mig själv 2, närmsta tunnelbanestation och återigen gick jag i en konstig halvkrok innan jag hittade rätt. Själva tunnelbaneåkandet gick över förväntan, men i och för sig är tunnelbanelinjer betydligt lättare att förstå än busslinjer (jag bävar inför den dag jag måste åka buss här)
   Förvirringen fortsatte när jag gått av hemma på Rocafort och självsäkert traskade iväg. Åt fel håll. När jag kommit till den stora gatan jag vikit av på när jag var på väg till stranden imorse erkände jag mig besegrad och väcklade upp kartan, orienterade mig och gick tillbaka. Ett kvarter från lägenheten hittade jag ett apotek och haltade in och köpte skavsårsplåster för mer pengar än jag spenderat sammanlagt denna helgen, men i stunden hade jag kunnat betala en månadshyra för dem. Apotekskvinnan tittade medlidande på mig och erbjöd mig en stol ifall jag ville ta på dem direkt men jag stammade fram att jag bor bara ett kvarter bort så det ska nog gå bra. Jag ville mest hem och ta av skorna och släppa ut mina svullna, ömma fötter i det fria. Tillslut tog jag mig hem och nu är jag omplåstrad och nergosad i min säng.
   Vad jag ska hitta på imorgon är väldigt oklart, beroende på hur fötterna mår kanske jag gör om dagens äventyr (utan att gå vilse flera gånger, helst) annars vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Det är också min sista "semesterdag" innan jobbet, som blir mer och mer lockande, tänk att få prata med någon! Utan att rabbla verbböjningsmönster i huvudet!
   Nu: dusch, bok, fläkt.