en helgfirare

Jag sov som ett barn inatt, hur länge som helst. Min kropp och mitt huvud var helt utmattade, galet. Efter att ha sovit vad som kändes som hundra timmar, legat och dragit mig i sängen och ätit en evighetslång frukost (och sen legat i sängen och läst) drog jag mig ut och och handlade lite. Notera att klockan var efter 16 när det äntligen hände, exakt så busy har jag varit idag. Vid femtiden åkte jag mot stranden för att ansluta mig till de högar av badklädda helgfirare som låg där, denna gången en ny strand och med sällskap! Min arbetskompis, hennes vän och hennes rumskompis tog mig under sina vingar. Det var jättefint att umgås, att ligga och småprata och att äntligen få bada! En och en halv vecka, men badpremiären kom till sist, och det var så skönt att få gå ner i det svala saltvattnet. När jag gick upp och tittade ut över stranden blev jag så överväldigad att jag var tvungen att stanna till. Jag bor faktiskt vid Medelhavet. Bor. Jag har en nyckel till en lägenhet. En egen nyckel. Det går inte att smälta det, inte alls.
   Väl hemma igen, i lägenheten där jag bor, hade jag min första riktiga konversation på spanska, med min hyresvärd. Han är en jättetrevlig och ganska försynt man och är mån om att jag har det bra, jag är så tacksam att jag har hamnat här. På stapplande spanska berättade jag om min familj, hur gamla alla är och vad de jobbar som, hur svenska låter och vilka språk det påminner om. Sen pratade vi om hur fint det är här och hur mycket vi trivs båda två. När jag ändå var i pratartagen passade jag på att skypea med mina föräldrar, som håller på att finslipa sitt skypeande. Idag satt de på golvet framför soffan med iPaden på soffbordet framför sig, det känns som att de kommer att utveckla en mer ergonomisk teknik framöver. I kärlekskollektivchatten frodas nostalgi och knappt två månaders separationsångest, jag är inte ensam om att inte vilja gå vidare. Är sjukt tacksam över hur pass enkelt det är att kunna hålla viss kontakt med folk via internet ändå, även om jag önskar att jag kunde teleportera hit folk bäst jag ville. Just nu är jag en potpurri av människor jag saknar och vill ha nära.
   Hur resten av denna kväll utspelar sig återstår att se, eventuellt skulle mina nyfunna vänner (jag får kalla dem det va?) återigen ta mig under sina vingar, vilket vore himla mysigt. Annars vet jag en liten tjej som kommer att göra om nattens bravader igen (sova som en gris)